Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Kan inte skära bort personen från verket"

/

"För att bedöma en konstnärs verk – eller en författares – måste man se det i ett personligt sammanhang."
Det skriver författaren Per I. Gedin i ett debattsvar till Anette Robertsdotter Mård angående tolkningar av Carl Larssons personlighet.

Annons

Anette Robertsdotter Mård har skrivit en intressant och insiktsfull artikel om Carl Larsson och olika tolkningar av hans personlighet, bland annat den jag gör i min biografi över honom. Mycket av det hon skriver kan jag hålla med om, men när hon på slutet anser att olika tolkningar av hans personlighet är en "vrångbild" och att man "plockar poäng på hans bekostnad" är det dags att invända.

Jag menar att för att bedöma en konstnärs verk – eller en författares – måste man se det i ett personligt sammanhang. Konst skapas inifrån, det är en levande människa som målar eller skulpterar, man kan inte skära bort personen från verket. Denna person lever också i sin samtid, som även den inverkar på skapandet. Det fanns en period i Sverige från 40-talet och några decennier framåt, då man ville helt bortse från dessa yttre och inre sammanhang. Man talade föraktfullt om "sängkammarbiografier" och liknande. Resultatet blev analyser av enskilda konstverk, som paradoxalt blev ett subjektivt tyckande som svävade i ett lufttomt rum.

Bedömningen av Carl Larssons liv och verk har lidit av detta. För att ta ett exempel: Decennium efter decennium har man lovordat Sundbornsakvarellerna för att de speglar ett så lyckligt och harmoniskt familjeliv. Det har blivit platta, onyanserade upprepningar. Sätter man istället akvarellerna i ett sammanhang med Carl Larssons livssituation, ser man dem på ett helt nytt och rikare sätt. Om man, som jag föreslår, ser dem som ett återgivande av en idyll för att motverka hans inre svärta blir de så mycket mer än exakta återgivningar av olika familjebilder. De blir ett konstnärligt uttryck som påverkar betraktaren starkt.

Det var med tvekan som jag tog upp ämnet om Carl Larssons eventuella manodepressiva läggning. Annette Robertson Mård citerar mycket riktigt att jag skriver att jag inte vill ta ställning i frågan, men snedvrider det hela genom att återge en medicinsk definition ur ett psykologilexikon, som om jag hade använt mig av detta som jag just ville undvika.

Hon skriver också att jag och några andra konsthistoriker "analyserar hans person", men hon missar huvudsaken, nämligen att jag endast gör det för att belysa Carl Larssons konst. Det är fullkomligt klart att jag varken har anledning eller kompetens att diskutera en eventuell sjukdomsbild i sig. Men hans ymniga brevskrivande, självbiografin Jag, konstnärskamraters syn på honom har medfört att han blivit en levande människa för mig, en syn som jag använt för en djupare förståelse för hans konst, när jag skrivit hans biografi – inte ett "utnyttjande" av hans person.

Per I. Gedin

Annons