Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Joan Didion om hur man överlever en dotter och makes död: ”genom att skriva”

Om noteringarna till ett misslyckat reportage blir en bok så måste skribenten vara något exceptionellt. Och det är hon, Joan Didion, en av USA:s största levande författare och journalistikon.
Cecilia Ekebjär har läst den ofärdiga ”Anteckningar” och rekommenderar att du istället lägger tid på omläsningar av hennes tidigare verk och ser Netflix-dokumentären om hennes liv ”The center will not hold”.

Annons
Griffin Dunnes dokumentär om Joan Didions liv ”The center will not hold” finns på Netflix.

”Jag går upp, tar en coca-cola ur kylskåpet och börjar arbeta”, säger Joan Didion när hon beskriver en vanlig dag i sitt liv.

Har hon inget reportage på gång, inget bokprojekt, skriver hon ändå.

”Det är vad jag gör”.

Och så har hon gjort i över 50 år.

Själv säger hon att hon lärt sig skriva genom att läsa Ernest Hemingway. Det raka, enkla språket och den egensinniga kommateringen, är besläktade, men Didions verkliga talang är att iaktta. Att observera, bearbeta, filtrera genom sig själv och sedan berätta.

I reportage, essäer, romaner och för film och teater.

Det hon ser och beskriver är sällan det friska, vackra, oftare sprickorna, obalansen och skuggorna.

Joan Didion, 2005, framför en bild där hon håller dottern Quintana Roo i famnen. Foto: KATHY WILLENS

Det är inte heller det alla andra berättar om som Didion finner intressant. Hellre det motsatta.

Där andra journalister och författare såg hippie-eran som en evighetslång sommar såg Didion flower-powergenerationen som ett uttryck för samhällets kollaps, att människor inte längre förmådde nå fram till varandra och där barn hamnade i kläm.

I textsamlingen "Slouching Towards Betlehem" beskriver hon en femårig flicka, liggande på ett golv, hög på LSD, en drog som hennes mamma gett henne.

”Hon ser ut som en vanlig flicka men med vitt läppstift.”

Griffin Dunne, som gjord dokumentären ”The center will not hold”, frågar henne vad hon kände inför mötet med barnet i San Francisco.

Efter en stunds funderande svarar Didion: ”Guld” – att varje författare lever för ett sånt ögonblick när de skapar, bra eller dåliga.

Joan Didion började sin karriär 1961 på tidskriften Vouge.

I ”Anteckningar” som nyligen getts ut på svenska i översättning av Magdalena Sørensen blir hennes arbetsmetod tydlig. Hur hon lägger tid på att lära känna platsen, titta och lyssna. Innehållet i den tunna boken är anteckningar som Didion förde under två reportageresor i USA under 70-talet, Södern och Västern. Två motpoler som Didion ville undersöka för att skildra USA och kanske främst det Kalifornien som hon växte upp i.

Hon skriver om hettan i Södern som får människor att röra sig som om ”de fångats i en förrädisk emulsion”, doften av förruttnelse och ett ljus som aldrig reflekteras. Tonåringar som svalkar sig i smutsiga pooler, hur hon själv äter is och längtar till, men ändå håller sig borta ifrån, städer med direktflyg till LA eller New York. Och så lyssnar hon på människor, hon återger vad kassörskan, mackägaren, kafébiträdet och hårfrisörskan säger. Didions del i samtalet redovisas inte, kanske lyssnade hon bara.

Det blev inget reportage. Men det blev en inte särskild lyckad bok.

Visst formulerar hon sig skarpt, är roligt och gör träffande iakttagelser, visst finns kopplingar att dra till dagens USA, men det här är ingen färdig text, mer fragment eller just anteckningar.

Finns tid över skulle jag hellre läsa om någon av hennes essäer eller romaner som faktiskt blev färdiga verk. Kanske några av anteckningarna så småningom bidrog till den utmärkta uppgörelsen med Kaliforniens nöjda, och enligt Didion, gravt skeva, självbild i ”Kalifornien: min historia”.

Temat om Amerikas kollaps återkommer i hennes utgivning, ett samhälle som inte håller ihop, som inte klarar av att ta hand om de sina. Hon refererade gärna till W.B. Yeats, och hans rader: "Things fall apart; the centre cannot hold." 

Joan Didion med maken John Dunne i deras hem i  Malibu december 1977.Foto: CG

Strofen finns också i titeln till dokumentären om hennes liv som kom i november, en dryg timme som är väl investerad tid.

Hon berättar om rädslan att inte komma nära: ”Vi kanske inte lyssnar på dem som står oss närmast, bara på de delar som passar vår bild av dem, och det som är bekvämt för oss själva.”

Om att träffa sin make: ”Jag vet inte vad ”bli förälskad” innebär. Det är inte en del av min värld. Men jag minns att jag hade en klar känsla av att jag ville att det skulle fortsätta.”

Om skrivandet som ett slags närmande av rädslor: ”romaner handlar om sånt som man är rädd för att man inte kan hantera.”

Griffin Dunne som skapat dokumentären kommer nära, han är brorson till journalisten och författaren John Gregory Dunne som var Didions make under 40 år.

Hon berättar om hans död, som inträffade strax efter att de fått vetskap om att deras gemensamma dotter var svårt sjuk. Även dottern dör.

”Sorgen visar sig vara en plats som ingen av oss känner till förrän vi når dit”, säger hon.

Och hur hon hanterat sorgen, genom att skriva, ”det är vad jag gör”.

Läs mer: Cecilia Ekebjär om kulturåret som kommer.

BOK

Joan Didion”Anteckningar”Översättning: Magdalena Sørensen(Atlas)

 

DOKUMENTÄR

”Joan Didion: The center will not hold”

Av: Griffin Dunne

(Netflix)

Läs mer: Bokspaning: Kristian Ekenberg om vårens böcker.

Mer läsning

Annons