Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I ”Mindhunter” är seriemördaren inte längre en sagofigur

Seriemördargenren har länge varit svår att ta på allvar. Men i och med ”Mindhunter” har den fått en välbehövlig reboot, skriver Kristian Ekenberg i sin senaste Skärmen-krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Annons

Seriemördare har blivit som zombier, vampyrer, superhjältar och deltagare i ”Paradise Hotel”. En guldkalv för populärkulturen att mjölka, men de har inte särskilt mycket med verkligheten att göra.

I

Allt sedan Thomas Harris roman ”Röd drake” och kannibalen Hannibal Lecters entré i våra mardrömmar, har seriemördaren varit en stapelvara inom film, tv och kriminallitteratur. För att chockeffekten ska bestå har deras mord drivits till att bli allt grymmare, till den grad att de ofta har lämnat all realism bakom sig och bara blivit en freak show, en uppvisning i förvriden fantasi.

Seriemördaren har blivit en sagofigur.

Den tv-serie som har drivit bilden av seriemördaren som sagofigur längst är kanske ”Hannibal”, som återbesöker duon Will Graham och Hannibal Lecter och deras psykologiska tvekamp. Serien urartar allt mer till en hallucination, förvisso med konstnärliga pretentioner. Det avsnitt som excellerat allra mest i sjukhet var det där levande människor nedgrävda i en skog användes som råmaterial för svampodling. Så mycket längre än till denna svampskog går det inte att driva exploateringen av seriemördargenren.

Mindre flippade, men med en löpande-band-attityd till seriemördande, har tv-serier som ”Criminal Minds”, ”Dexter” och ”The Following” varit, där trovärdigheten långsamt urholkats då seriemördandet har avklarats på en timmes tv-tid, reklampauser inkluderade. Hela fenomenet seriemördare har liksom förpackats i en flottig Big Mac-förpackning, redo för snabbkonsumtion.

I

För att återvinna en plats i den mer seriösa delen av popkulturen är således seriemördargenren i behov av en reboot. Tillbaka till ursprunget. Och vem är bättre lämpad för det än filmmakaren David Fincher, som en gång var med och startade galenskapen med filmer som ”Seven” och ”Zodiac”?

Netflix-serien ”Mindhunter” har i höst gett en sådan välbehövlig reboot åt genren. Serien har till och med använt riktiga transkriptioner från fängelseintervjuer med seriemördare.

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Ordet seriemördare är förstås ännu inte myntat på 1970-talet när FBI-agenterna Holden Ford och Bill Tench inleder sin banbrytande forskning inom seriemördandets psykologi. ”Mindhunter” är baserad på John E Douglas bok ”Mindhunter: Inside the FBI:s elit serial crime unit” och skildrar ett verkligt arbete inom FBI – som vid denna tid fortfarande levde kvar i skuggan av J Edgar Hoover – för att modernisera synen på de mördare som vid upprepade tillfällen har varit gärningsmän.

Tv-serier och filmer om seriemördaren som sagofigur kommer även fortsättningsvis att göras, men den som vill närma sig seriemördaren som en figur från verkligheten snarare än från fiktionen måste i framtiden förhålla sig till ”Mindhunter”.

Motståndet är initialt stort inom FBI mot deras arbete, som även inkluderar psykologen Wendy Carv, men Holden Ford och Bill Tench framhärdar, och till slut vinner de acceptans för sitt arbete, som går ut på detaljerade intervjuer innanför fängelsemurarna med dömda mördare med syfte att hitta gemensamma drag i deras beteende.

TV: Se ett smakprov ur "Mindhunter"

Den mest skrämmande, och samtidigt fascinerande, gestalten i ”Mindhunter” är Ed Kemper, som spelad av Cameron Britton är en av få som har kunnat konkurrera med Anthony Hopkins gestaltning av kallblodighet i rollen som Hannibal Lecter i ”När lammen tystnar”. Han lyckas hitta rätt balans mellan monster och människa.

Läs mer: Fler Skärmen-krönikor av Kristian Ekenberg

Denna höst, när mäns sexuella våld mot kvinnor har dragits fram i strålkastarljuset i #Metoo-uppropet, har man med extra obehag följt med in till intervjuer med seriemördare som Ed Kemper. I #Metoo har det ofta varit uppenbart att övergreppen har handlat mer om makt och dominans än om kåthet, och den bild av seriemördandets psykologi som framträder i ”Mindhunter” är att de mördande männen väljer svagare offer att dominera: i barndomen djur, i vuxen ålder kvinnor.

I de mer oseriösa exemplen i seriemördargenren har förövarna porträtterats som ren ondska i mänsklig skepnad, men i ”Mindhunter” är det gemensamma mönstret en barndom av förnedring och sexuella övergrepp som i en ond spiral leder vidare till att offret i vuxen ålder själv blir en gärningsman.

När seriemördargenren i övrigt har blivit en blodstänkande affär, är ”Mindhunter” en långsam sköldpadda som överlåter mycket av hemskheterna åt tittarens fantasi. Dialogscenerna är många och långa, den krypande stämningen får tid på sig att utvecklas.

Tv-serier och filmer om seriemördaren som sagofigur kommer även fortsättningsvis att göras, men den som vill närma sig seriemördaren som en figur från verkligheten snarare än från fiktionen måste i framtiden förhålla sig till ”Mindhunter”. Bara det gör David Finchers tv-serie till omistlig tittning i höst.

Fotnot: Skärmen är en återkommande krönika om trender och fenomen inom rörlig bild.

Mer läsning

Annons