Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon skulpterar rymdens oändlighet: "Ett intimt ljud som samtidigt framkallar känslan av evighet"

Susan Philipsz har brutit ut en enda ton ur rymdeposet "Aniara". I ljudutställningen "Lost in space" vill hon iscensätta avståndet och separationen. Och en neutronstjärnas radiovågor ljuder som en sorgsen sång från fjärran.

Annons

En ensam ton lösgör sig och svävar i det mörka rummet. Ett långt utdraget "C", spelat på fiol av en kvinna som har filmats på ett podium. Ljusreflexer blinkar till i periferin, likt stjärnor.

Verket "A single voice" ingår i utställningen "Lost in space" på Bonnier Konsthall i Stockholm. Det är inspirerat av den svenske tonsättaren Karl Birger Blomdahls rymdopera "Aniara", som i sin tur är baserad på Harry Martinsons kända dikt om en Marsexpedition som går fel.

Kvinnan är ensam i rymden men kommunicerar med de andra tonerna som svarar från fjärran.

Turnerpristagaren Susan Philipsz har dekonstruerat tolvtonsoperan och destillerat fram en enda ton. En kvinna spelar samma sekvens om och om igen i början av operan, nästan som en kod. Och det är faktiskt en morsekod: "SOS Aniara".

– Jag höll fast vid den C-tonen och spelade in de andra elva tonerna separat. Kvinnan är ensam i rymden men kommunicerar med de andra tonerna som svarar från fjärran.

I snart två årtionden har Susan Philipsz förfinat sin känsla för ljud. Hon började med skulpturer men intresserade sig snart för ljudets förmåga att framhäva rumskänslan. Det är främst för sina ljudinstallationer hon är känd, och de utgår ofta från hennes egen röst.

– Ljud kan definiera ett utrymme. Särskilt i offentliga miljöer där man inte intresserar sig för omgivningen, säger hon och noterar att akustiken på Bonnier Konsthall har ett långt eko, som förstärker känslan av avstånd hon ofta återkommer till.

Philipsz amatörsång med pauser och inandningar ger ett naket intryck, särskilt på oväntade platser. Bland annat har hon sjungit popsånger a capella i ett snabbköps högtalarsystem.

– Jag har alltid tyckt om att sjunga men det handlade främst om att bli medveten om min inre kroppsrymd och att det är en skulptural erfarenhet att projicera rösten ut i rummet. Men jag är också intresserad av de psykologiska effekterna av sång, jag tror att den kan utlösa minnen.

I "Lost in space" sjunger Philipsz en sång från David Bowies "Ziggy Stardust". Hennes tunna stämma i det mörka rummet för tankarna till universums ödslighet. Rörelsen mellan det avlägsna och det intima har följt henne åt. Tidigare har hon bland annat använt radiostationer för att skicka ut tonsignaler till isolerade öar i Skandinavien.

Philipsz intresse för ljud och kommunikation kopplade hon så småningom samman med sin pappas yrke som radiomekaniker. I "Aniara" får samma teman enorma proportioner.

– Jag kunde verkligen identifiera mig med rymdoperan och dess teman kring alienation, separation och avstånd säger hon och prisar Karl Blomdahl som pionjär.

– Han gjorde otroliga saker, inte bara kompositioner utan han samarbetade också med ett rymdobservatorium och gjorde "Altisonans" med strålningsvågor. Jag är intresserad av föreställningen att när ljud genereras så dör de aldrig, så han var väldigt lockande.

Även Susan Philipsz samarbetade inför utställningen med ett rymdobservatorium, i Onsala. Tillsammans spelade de in en neutronstjärna, genom att översätta radiovågorna till ljud. Det dunkar likt ett metalliskt hjärta från en skärm med vitt brus.

– Det är ett intimt ljud som samtidigt framkallar känslan av evighet. Jag läste att pulsarer, eller neutronstjärnor, är ljudet av universum som expanderar, säger hon andäktigt.

Susan Philipsz förstår längtan ut i rymden som Aniara uttrycker.

– Verket har en relevans i dag, med alla flyktingar och med klimatförändringarna. De flyr en förgiftad planet.

Elin Swedenmark/TT

Mer läsning

Annons