Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Historisk roman som ligger rätt i tiden

BOK: Kristian Ekenberg har läst Ulrika Kärnborgs "Saturnus tecken" om Axel Oxenstierna och den svenska stormaktstiden.

Annons

”Saturnus tecken” kan ses som Ulrika Kärnborgs audition för att bli Sveriges Hilary Mantel.

Sämre förebilder kan man ha, samtidigt läggs ribban högt. Ulrika Kärnborg har valt rikskanslern Axel Oxenstierna som sin Thomas Cromwell, maktspelaren i skuggorna bakom kungens strålglans, spindeln i nätet, hjärnan som styr musklerna.

Ulrika Kärnborg skriver om den svenska stormaktstiden.

Likheterna mellan huvudpersonerna i Mantels och Kärnborgs romanbyggen är stora. Båda känner hela nationens tyngd vila på sina axlar. En annan likhet är triangeldramat som uppstår. Hos Mantel mellan kungen, Anne Boleyn och Cromwell; här är det Oxpannan, som han kallas, som står mellan Gustav II Adolf och hans drottning Maria Eleonora.

Nationalismen har blåst in över Sverige med kraft. Inte bara genom opinionsframgångarna för Sverigedemokraterna, utan även de andra partiledarna talade sig gula och blåa i Almedalen i somras för svenska värderingar. Stormaktstiden gömdes tidigare undan på en dammig vind, likt ett pinsamt arvegods man inte ens vågar visa upp på återvinningen. Nu är stormaktstiden ämnet för en ambitiös romansatsning från ett av våra största förlag.

Axel Oxenstierna var arkitekten bakom den svenska stormaktstiden, organisatören som möjliggjorde kungens krigsäventyr på kontinenten. Han byggde upp den förvaltning vars spår lever kvar än i dag. Syftet var att kunna beskatta befolkningen in på skelettet för att finansiera de kostsamma fälttågen. En besinningslös expansion som gjorde islandet i norr till ett fruktat lejon i Europa, en aggressiv politik som chockade kontinentens furstar till underkastelse.

Men allt vilar på en bräcklig grund. En krigskåt, orädd och, framför allt, oförsiktig kung, som kastar sig in i bataljerna. Frågan är inte om han ska dö, utan när, och vad som då händer med maktbygget som har rests kring honom.

Såväl Oxenstiernas som drottningens öden hänger i sköra trådar knutna till att kungen klarar livhanken. I en tid av resonemangsäktenskap hyser Maria Eleonora någonting så sällsynt som en passionerad kärlek till sin make, en passion som till slut passerar gränsen mot det morbida när hon förvarar hans hjärta i ett skrin. Ulrika Kärnborg lyckas skildra den komplexa koreografi som de tre dansar kring varandra.

Axel Oxenstierna, rikskansler och Sveriges mäktige man under 1600-talets förra hälft. Michiel van Miereveld i Delft, Holland, har målat 1635.

Men det är inte maktanalysen som är den främsta förtjänsten i ”Saturnus tecken”. Nej, det är hur Kärnborg levandegör 1600-talet, med prakt och smuts som förenas i samma säng och där civilisationen bara är sporadiska undantag i de mörka skogarnas tyranni.

Människorna som hon skriver om är lätta att känna igen, men de är också främmande. Insatserna i maktspelet är högre, politiken förs med bilan vilande över huvudet. Paradoxalt nog ter sig insatserna samtidigt lägre. Livet är kort och brutalt och efteråt väntar himmelens fröjder. Det är som om tillvaron har en helt annan intensitet.

Ulrika Kärnborg har hittat sin nisch och om Hilary Mantels framgångar säger någonting, kan man spå att ”Saturnus tecken” kommer att ligga på många nattduksbord framöver. Våren 2018 kommer uppföljaren ”Lejonburen”.

LITTERATUR

Ulrika Kärnborg

”Saturnus tecken”

(Natur och Kultur)

*

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons