Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här är våra fiktiva favoritkvinnor just nu

På Internationella kvinnodagen 8 mars hyllar Mittmedias kulturredaktörer intressanta kvinnor från fiktionens värld. Kvinnor som inspirerat i böcker, filmer, scenkonst och tv-serier under det gångna året.

Annons

Noora Amalie Sætre i tv-serien "Skam"

Josefine Frida Pettersen spelar Noora. Foto: TT

Karaktären gestaltas av Josefine Frida Pettersen och är huvudfokus för seriens andra säsong. I Julie Andems regipremiär på norska NRK levererade hon ett gäng karaktärer i ungdomsserien som gått rakt in i den skandinaviska publikens hjärta.

Fiktion är något att luta sig mot, drömma sig bort i, känna igen sig i, inspireras av och något fjärran att ändå förklara samtiden och verkligheten med. Sjuttonåriga Noora är inte en riktig kändis eller popstjärna man avgudar, vill vara och likna. Utan en helt vanlig tonårstjej i Oslo.

Med röda läppar, randiga skjortor, repliken "kroppen trenger potet"(kroppen behöver potatis) har hon fått en flodvåg av fans att vilja efterlikna henne och känna igen sig i henne.

Det sköra, hur hon blir kär i en svår, snygg och trasig antihjälte. Det osäkra, före detta ätstörda, feministiska trevande. Det är en liten revolution i det lilla, att en vanlig människa (dock i fiktionen) blivit så avgudad.

Hon är något så ubermodernt som en karaktär med eget instagramkonto, men också så klassiskt vanlig som kärleksgrubblande tonåring med stora tankar, likt Jane Austens Elizabeth Bennet i "Stolthet och fördom".

Vi behöver inga superhjältar för att inspireras och tröstas. Vi behöver bara en sjuttonårig tjej som är vanlig.

Karin Jonsson

Läs mer: Här är kvinnorna som vi hyllade 8 mars förra året

*

Lila Cerullo i Elena Ferrantes Neapelsvit

Lila i Elena Ferrentes romaner. Illustration från bokomslag.

Hon är magnetisk. Alla blickar riktas mot henne. En av de oförglömliga romangestalter som tycks leva vidare efter att boken är slutläst.

Lila är den vilda, vackra och självständiga flickan i Elena Ferrantes Neapelsvit. En kvinna som har fascinerat läsare över hela världen. Hon rör sig över sidorna likt en katt. Hon har en urstark inre kraft och låter sig inte kuvas av någonting.

Lila är någon man betraktar på avstånd, som pojkarna i Jeffrey Eugenides roman ”The Virgin suicides” tjuvkikar på de drömska systrarna. Man identifierar sig inte med henne. Då får man i stället vända sig till hennes väninna, Elena, den duktiga flickan som bleknar intill Lila.

Om Lila är naturbegåvning och briljans, är Elena flit och ansträngning. En av de ”kuddflickor” som politikern Birgitta Ohlsson skrivit om i aktuella ”Duktiga flickors revansch”.

Av någon anledning är den duktiga flickan en av de karaktärer som jag har allra lättast att identifiera mig med.

Kristian Ekenberg

Läs mer: Så bra är Elena Ferrantes romaner

*

Hannah Horvath i tv-serien "Girls"

Lena Dunham spelar Hanna Horvath.

Hon är så illa omtyckt att en krönikör i The Huffington Post skrev att Hannah Horvath är en av de mest ogillade karaktärerna på tv någonsin, även om man inkluderar alla skurkar, antihjältar och sociopater. Så mycket har redan skrivits om Hannah Horvath, huvudrollen i Lena Dunhams tv-serie Girls, att det är svårt att hitta några nya vinklar.

Under 2016 kom säsong 5 av Girls och så här långt in på året har första avsnitten av säsong 6 släppts. Det blir Girls sista säsong, något som märks på Hannah som börjar uppvisa en trygghet och en målmedvetenhet som hon saknat tidigare säsonger.

Faktum är att Hannah är ganska svår att tycka om med en narcissism som får en att tappa andan. Många gånger under seriens gång har jag förundrats över att människorna runt omkring henne stannar kvar. Hur står de ut?

Men jag har kommit till insikten att Hannah Horvath är större än sig själv. Hon är mer än en karaktär. Hon är en idé om att ett annat samhälle är möjligt, hon är ett skämt med sin egen generation, hon är ett politiskt slagträ och mest av allt är hon en vilt sparkande protest mot patriarkatet.

Vad finns där att inte gilla?

Sofia Gustafsson

*

Wonder Woman i ”Batman v Superman : Dawn of Justice”

Gal Gadot som Wonder Woman.

Visst, filmen är möjligen en kalkon, men Gal Gadot gör en eminent tolkning av förunderliga Wonder Woman.

Superhjältinnan var redan på ritbordet ett kvinnosaksprojekt när hon presenterade sig för världen i 1941. Hennes egen serietidning fyller nu 75 år. Det är bara Stålmannen och Batman som lyckats hålla sig vid liv lika länge.

Feministerna William Moulton Marston och Elisabeth Holloway Marston skapade Wonder Woman för att de trodde på seriemediet som ett politiskt och pedagogiskt verktyg. De ville frigöra serietidningarnas kvinnor från att reduceras till hjälplösa offer, väntande på att bli räddade av manliga superhjältar.

Wonder Woman är omänskligt stark, snabb och hon kan flyga. Dessutom är hon beväpnad med gyllene lasso, kasttiara och ett magiskt svärd, som hon använder för att besegra universums superskurkar.

Ständigt har hon sexualiserats. Under en period oskadliggjordes hon genom bondage, hon återkommer alltjämt i toppen av omröstningarna om den sexigaste superhjältinnan och på senare tid har hbtq-rörelsen velat göra henne till sin.

I år slår hon förhoppningsvis sig fri från sådana politiska tröttsamheter och pucklar på ondskans krafter när hon gör comeback i både den egna filmen ”Wonder Woman” och i ”Justice League”.

Erik Jersenius

*

Kvinnan i Ebba Witt-Brattströms "Århundradets kärlekskrig"

Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel som Hon och Han på Stadsteatern i Stockholm.

Hon har inget namn, men nog har hon låtit tala om sig, sedan hon klev ut på den litterära scenen.

Han också, för den delen.

Hon och Han är de båda personerna i Ebba Witt-Brattströms uppmärksammade "Århundradets kärlekskrig". En punktroman, som kan beskrivas som en helvetsvandring genom ett havererat äktenskap.

Romanens Hon är vass och välformulerad. Hon är heligt förbannad och låter replikerna vina som vassa ispikar genom luften. Men hon bär också på en dov sorg, när hon reflekterar över allt som smulats sönder.

Det är – naturligtvis – svårt att inte se det verkliga paret Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl framför sig i rollerna som Hon, med arbete på Departementet, och Han, som ingår i den upphöjda Styrelsen.

Men en roman är en roman och texten förtjänar att läsas som ett litterärt replikskifte, med trådar till både Märta Tikkanen och August Strindberg.

Punktromanen, som också satts upp som drama på Stockholms stadsteater, innehåller mängder av dräpande citat, där Hon har de bästa replikerna.

"Dina kärleksbetygelser går på korta ben", konstaterar Hon.

Det är en sågning som heter duga.

Margaretha Levin Blekastad

Mer läsning

Annons