Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hägg lämnade jordelivet i högform

BOK: Kristian Ekenberg läser den sista bok som Göran Hägg hann skriva – Strindberg-biografin "Sanningen är alltid oförskämd".

Annons

Skamset bockar jag av verk efter verk av Strindberg som jag inte har läst. Det har även varit så tidigare när jag har läst böcker om, och inte av, titanen. Samma fenomen gäller för övrigt den amerikanska författaren David Foster Wallace, som jag har läst fler artiklar om än böcker av. Båda håller förvisso hög litterär kvalitet, men attraherar lika mycket med fängslande personligheter.

August Strindberg fångad av skulptören Carl Eldh. Foto: TT

De stora verken har jag förstås läst, och sett dramatiken på scen, men det är bland de mer perifera verken i Strindbergs oeuvre som jag känner en skammens rodnad på kinderna. En av förtjänsterna med Göran Häggs biografi är dock att han lindrar denna skam och vågar ta ner mästaren på jorden och konstatera att visst finns här storverk, men även en hel del som inte når mästerverksklass.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Fler krönikor och kommentarer av Kristian Ekenberg

Någon brist på Strindbergbiografier lider vi inte av, även om Göran Hägg gör sitt bästa för att låtsas som att han gör entré på en scen i behov av ännu en aktör. Men många som skriver om Strindberg närmar sig honom på knä, med vördnad. Hans tillkortakommanden som människa skyms av den litterära titanen och hans sämre alster ursäktas av mästerverken. Göran Hägg sätter sig snarare intill Strindberg i Röda rummet och bjuder på en sup.

Eller satte sig, rättare sagt, ty ”Sanningen är alltid oförskämd” blev den sista bok som Göran Hägg skrev och han avled hastigt kort efter att manuskriptet lämnats in till förlaget. Titeln lånar han från Mäster Olof, som svarar på biskopens anklagelse om att vara oförskämd: ”Sanningen är alltid oförskämd”.

Göran Hägg var heller inte rädd för att förarga; han var nog mer rädd att inte förarga någon, i sann brittisk anda. Retstickan tar alla chanser i denna biografi, där både nutida sociala konventioner och Strindbergforskningen pikas om tillfälle ges.

Han är en hård recensent, som inte låter hyllningskören som sent omsider formades kring Strindberg skymma texterna. Nog hyllar Göran Hägg även han mycket av det som Strindberg skrev, men han kan också ge franka omdömen, exempelvis räds han inte att påpeka att särskilt i prosan var titanen en ”ålderdomlig och traditionell berättare”.

Med tanke på vilka omständigheter Strindberg skrev under, vore det konstigt om allt som flöt ut från hans fingrar till boksidan blev guld. Ekonomiskt trängd, nedslagen av alkoholens kraft, misshandlad av kärlek och sexualdrift, tyngd under ett vilt psyke …

Göran Hägg tog sig an allt, inget ämne var honom främmande, vilket är sällsynt i en kultur som vill placera in alla i fack och där gränser vaktas svartsjukt. Ofta när jag läser biografier, slås jag av att författaren inte känner och förstår sin huvudperson, även om alla detaljer är korrekta. Hägg förstår verkligen Strindberg.

Med sedvanlig elegans och gott humör ger han titanen Hägg-behandlingen, som han tidigare gett alla från Stagnelius till Mussolini. Det är en bok som får en att sakna Göran Häggs röst i den litterära offentligheten.

LITTERATUR

Göran Hägg

”Sanningen är alltid oförskämd”

(Norstedts)

Mer läsning

Annons