Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Glänsande orkestrering i musiksatta dalmålningar

/
  • Runt 80 personer fanns på plats i Leksands kyrka för att uppleva Borlänge orkesterförening och sopransolisten Katharina Frogner Kockum i söndagens konsert.

Snart hundraåriga Borlänge orkesterförening konserterade i helgen i Gagnef och Leksand. Programmet var uppbyggt kring några av de baletter som Rune Lindström, Himlaspelets skapare, skrivit manus till.

Annons

Men konserten var endast delvis en konsert: en av orkesterns violinister, Jörgen Dicander, agerade även presentatör och inte bara föreläste om Lindström utan även reciterade hans texter. Det blev lite mässande; men snart ljöd musiken igen – och evenemanget gjorde åter skäl för rubriken "Dalmålningar i musik".

Orkestern, förstärkt med extra trä- och bleckblåsare, gav sig oförfärat ut i Gunnar de Frumeries "Johannesnatten" från 1947. I denna balettmusik möts svensk folkmusik och nyklassicism i typisk 1940-talspaketering. Intrycket av dalaromantik förstärktes av att en rad orkestermusiker iklätt sig folkdräkt.

Med tunga, jämna drag ger kontrabasarna grundrytmen i den första akt som här framfördes, i övrigt präglad av Stravinskij-aktig kraftfullhet, repetitiva mönster, storskalig melodik och rapsodisk folkmusikkaraktär. Det stramt abstrakta tonspråket (emellanåt lite ruffigt, eklektiskt, disharmoniskt) kan plötsligt stillna – ja, mynna som i en Allan Petterssonsk glänta av fullständig harmoni.

Orkestern fortsatte med Oskar Lindbergs tonsättning av Karlfeldts "Jungfru Maria" – en komposition som trots det tidiga tillkomståret, 1916, uppvisar en senromantik på gränsen till tonal uppluckring, ungefär som hos Richard Strauss. Lindbergs stratosfäriskt tunna, känsliga musik var möjligen en alltför djärv utmaning för orkestern. Med sin ranka, expressiva stil matchade dock sopransolisten Katharina Frogner Kockum kraven i denna försåtligt "enkla" musik. Christer Paulsson ställde sig emellanåt på tå för att tydliggöra sina intentioner: orkesterns ledare vinnlägger sig om att synliggöra tempo och dynamik.

Sedan framfördes två av Erland von Kochs sex dalmålningar i baletten "Simson och Delila" (1963). Här möter ett mer traditionellt högromantiskt tonspråk, spunnet i vida omloppsbanor kring ett sprudlande centrum av oförställd spelmansmusik. Alltsammans turnerat genom ett neoklassicistiskt filter och med generös orkesterpalett... Trots folklig färgstarkhet finns likväl något kapriciöst i denna komposition, som inte riktigt gör tonsättaren rättvisa.

Härefter Marits visa ur Himlaspelet – i ett nyskrivet arrangemang för stråkar av Nils Lindberg. Lugnt och finstämt, utan jazziga sidosvängar. Som avslutning ett utdrag ur balettsviten "Den förlorade sonen", skriven av en 85-årig Hugo Alfvén år 1957. Tre år innan The Beatles – men Alfvén är kvar i samma nationalromantiska stil som innan första världskriget.

Glänsande orkestrering – och Borlänge orkesterförening klarar utmaningen med schvungfull vilja. "Hängivna idealister": så kan många av ensemblens musiker beskrivas.

LÄS MER: Från DT Kultur.

FÖLJ DT Kultur på Facebook.

Mer läsning

Annons