Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Essä: Kroppens poet - Kristian Lundberg om Willy Granqvist

Det finns ett fåtal böcker som tycks vara omöjliga att förpassa till glömskan. De tycks på något märkligt sätt hela tiden undvika att falla ner i glömskans expanderande hål.

Annons

Det är oftast tal om enskilda titlar som av en eller annan orsak har fått kultstatus. Det är böcker som kommer att upptäckas av generation efter generation av nya läsare. Ingenting anmärkningsvärt i det. Vi har alla drabbats av exempelvis Kerouacs ”On the Road” Salingers ”Catcher in the rye” eller Sylvia Plaths ”Glaskupan”. Men det är trots allt bara enskilda titlar, enstaka stjärnskott som lyser från en svart himmel. Och visst kan det vara så att det finns enstaka titlar som mycket väl kan vara värda att återupptäckas - mer eller mindre regelbundet.

Willy Granqvist.

Det är däremot mycket mer ovanligt när det är kompletta författarskap som blir återkommande på det här sättet, när det finns en linje av böcker som vägrar finna sig till rätta i tystnad och glömska. Och som också, närapå likt brusande vågor, återvänder till nuet för att skapa variationer i den samtida litteraturen. Poeten Willy Granqvist är ett exempel på just ett sådant både komplett och komplext författarskap, som med jämna mellanrum låter sig anas i det som skrivs just nu. På ett sätt befinner han sig alltid utanför tiden, på ett annat sätt är han hela tiden absolut närvarande i det som pågår omkring oss. Granqvist föddes 1948. Han kom under sin allt för korta levnadstid hinna med att göra ett markant avtryck i den svenska litteraturen.

Det tycks finnas en slags närvaro i hans dikt. Det gör att det blir möjligt att transformera hans nedtecknade konkreta dikt till en platå där andra författare kan skriva vidare och skapa nya dikter. Lager läggs på lager. Och nya generationer av lyriker återupptäcker honom, omtolkar hans tid och dikt och skapar en helt ny lyrisk utsaga. Men det är förvånande att just Granqvist är ett av författarskapen som inte tycks kunna sorteras undan och glömmas bort - inte minst för att han inte på något sätt är en okomplicerad eller ens självklar författare. Det är snarare tvärtom. Hans skrivande är naturligtvis självklart i sin egen rätt, men det är inte enkelt och tillgängligt på det direkta sätt som vi kan finna hos exempelvis Hjalmar Gullberg eller Bo Setterlind - för att nu nämna två författarskap som ibland försöker räddas in i samtiden.

Granqvist är en udda författarröst. Hans författarskap bildar en helt egen rymd som går att ana och avläsa redan i debutdiktsamlingen. Han skriver en dikt som på en och samma gång äger en djupt personlig röst – med ett helt eget symbolspråk – men som på samma gång tycks kunna öppna sitt tilltal till att bli allomfattande. Privat. Personlig. Men också just en av oss alla andra.

Willy Granqvist debuterade 1974 med diktsamlingen ”Kropparna och rummet”. Det var en diktsamling som rymde ett flertal teman som senare skulle komma att följa honom genom författarskapet. Det är bilder, symboler, meningar och begrepp som förvandlats från ord till arketyper, inte minst hans bilder av mänskliga kroppar som blir fördolda av naturen. Frusna ögonblick som tinas upp inför läsarens blick. Det finns också – redan tidigt i författarskapet - ett slags hotande skugga som låter oss ana ett övergrepp. En känsla som lätt infinner sig när man läser Granqvist är den närapå klaustrofobiska känslan av kroppar instängda i ett rum. Att det varken går att leva eller ens röra sig. Det finns bara en hotfull skugga som vilar över personer som stelnat i ren skräck, inbäddade i mossa eller is – för att nu nämna två återkommande bilder.

Om man bara stannar upp ett ögonblick inför debuttiteln är det heller inte svårt att ana den hotfulla betydelse som finns fördold bakom den skenbara enkelheten. Kropp och rum är återkommande bilder i författarskapet. Det är heller inte förvånande -att den diktsamling som kom att följa på debuten gavs titeln ”En mun” – för igen, Granqvist var – hur abstrakt han än kunde vara i sitt innehåll - på samma gång en mycket konkret, fysiskt närvarande poet. En kroppens poet. Men kroppen är inte befrielse, den är hot. Men ofta återkommer han till just kroppen som både konkret upplevelse och fysisk begränsning, inte minst går det att avläsa redan i namngivandet av ett antal boktitlar, som: ”Det blåser i min kropp” eller den efterföljande som enbart bär namnet ”Kropp”. Trots att Granqvist är en av de poeter man direkt kan känna igen på hans särpräglade litterära ton - som direkt lösgör sig - finns det ingen given mall, inget regelsystem som han låter dikten följa.

Hans principförklaring tycks istället vara den omvända. Allt som kan formas till en regel måste upphävas. Det blir med en sådan hållning omöjligt att skapa en poetik. Det blir omöjligt att fläta samman tankar och föreställningar om dikten till en agenda som det går att formulera i påståendeform. Ändå försöker vi göra det, på olika sätt. Det kan till och med vara fruktbart - just för att verkligheten då blir - på en och samma gång -koncentrerad och definierad. Men inte sann, inte i den bemärkelsen som vi föreställer oss att sanningen skall gestalta sig. Omöjligheten i att formulera en poetik är en väl utvecklad tanke hos Willy Granqvist. Det blir också en etisk hållning. Vi är inte hela, inte gjutna i en form. Vi är fragment, detaljer. Granqvist svarar i en antologi, redigerad av Magnus Ringgren, Självdeklaration, 24 nyare författare i egen sak, så här: ”Att skriva lyrik är för mig att vara delaktig i en pågående rörelse; en riktning av aktivering, vaka. Och om jag i det här sammanhanget ska försöka formulera mina poetiska postulat, måste det med nödvändighet resultera i något slags fragmentarisk poetik. (Hur vore en hel poetik möjlig, förresten!)"

Efter ett mycket intensivt och kroppsligt närvarande författarskap – där dikten går från det konkreta faktiska rummet till den större omgivande rymden väljer han sedan att avsluta sitt liv i förtid, inte ens fyllda fyrtio. Och han efterlämnar en svindlande vacker och grym men oavslutad diktsamling, ”Natten” - som på ett sätt kan vara en bild av den grymma kamp som Granqvist kom att utkämpa i sin dikt. "Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar./Nu är Mozart lugn och tyst./Mörkret blåser inte längre./Det lägger sig till ro/Mot Mozarts tinning..."

Mer läsning

Annons