Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Englunds minnesfragment blir inte till litteratur

/

Peter Englund ger ut minnesfragment i samlad volym. Tomas Larsson har läst och tycker att det ekar tomt i bokform.

Annons

Minnet är en märklig manick.

En osorterad komposthög av bilder och situationer, fyllda av glädje, besvikelser, lycka och olycka.

Och – inte minst - massvis av triviala sekvenser, ord, blickar, melodier, citat, TV-flimmer.

Ofta opålitligt. Inte sällan med pinsamheterna omsorgsfullt nedstoppade i en svart säck, undanskuffad i ett mörkt hörn av den mentala källaren.

Onekligen fascinerande.

Inte minst för historiker.

Peter Englund fick ett omedelbart genombrott med den lysande debuten "Poltava" (1988). Som avsutten akademisekreterare genomför han just nu ett ambitiöst bokprojekt om första världskriget, en monumental kompostutgrävning av krigens brutala elände.

För ett par år sedan beslöt han – kanske som avkoppling - att prova en skrivövning som utvecklats av bland annat Georg Perec.

Den går ut på att under fokuserade stunder löpande skriva ned alla sina spontana minnesbilder, alltså öppna minnets kranar och notera allt som flödar fram.

Efter ett par sittningar lade han ut resultatet på sin hemsida, och fick omgående gensvar från läsare som glatt relaterade till just hans noteringar.

Och nu har Peter Englund beslutat att ge ut dessa fragment i bokform under titeln "Jag kommer ihåg".

På knappt 150 sidor förtecknas här 658 minnen av typen "Jag kommer ihåg rundpingis" (656), "Jag kommer ihåg lukten av hårsprej" (388) och "Jag kommer ihåg när Roger Moore besökte folkparken i Sörbyn" (211).

Mycket består förvisso av något mer utförliga beskrivningar, en del är personligt, men sällan med mer innehåll än småputtriga snapshots.

Kul som övning och helt oskyldigt på en vanlig hemsida, där läsarna kan utväxla fragment med varandra.

Men i bokform? Nja, då ekar det mycket tomt.

Och då ska påpekas att jag är sex år äldre än Englund och verkligen känner igen merparten av hans flöde, eftersom det i huvudsak fokuserar på 60-talet. Men för exempelvis mina barn, födda på 70- och 80-talen, bör Englunds noteringar säga desto mindre.

Det spann som framträder är tiden fram till hans tonår och här vilar ett oskyldigt och godtroget skimmer över vad som tycks ha varit en harmonisk barndom i Norrbotten.

I en färsk intervju berättar Englund att hans tonårstid var raka motsatsen, ett oavbrutet elände. Men den ryms inte här.

Lite välvilligt kan man säga att hans text ringar in och ger en bild av de svenska rekordåren, då när tillväxten tycktes kunna pågå i det oändliga, när Sverige ännu var en moralisk stormakt och vi gärna trodde oss förskonade från mutaffärer, korruption, politiska mord och sjukdom.

Texten fungerar sannolikt som sällskapsnöje – tänk högläsning bland en grupp nostalgiska 50-plussare. Och Englund hade säkert kul när han skrev. Men som läsupplevelse i bokform ger det åtminstone mig inte något alls.

Mer läsning

Annons