Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tydlig vrede genomsyrar Lisa Robertsons dikt

BOK: Crister Enander läser Lisa Robertsons "Vädret".

Annons

Kärleken går itu – brister oväntat. Den verkar i stället, mitt under en gassande sol, förvandlas till ett hot. Inget fysiskt våld är inblandat, utan det rör sig om något annat och mer svårfångat. Ska den vissnade kärleken ersättas med en form av krigstillstånd? Ska de bli varandras farligaste fiende? Antagligen inte.

Lisa Robertson sviker inte sina ideal, skriver Crister Enander. Foto: Laird Hunt

Likgiltighetens bitterhet, och sorgens sadistiska illdåd, sväller i den tunga värmen. Sveket uppenbarar sig snarare som vassa nålar under hennes naglar. Mannen försvann. Han gick sin väg i skydd av mörkret. Inget månljus lyste upp hans tysta avfärd. Osynlig gick han vidare, längre bort i natten. Visst, självfallet – hon känner saknad. Den värker i hennes inre som huvudet kan bulta en dag i väntan på att åskan ska ladda ur luften och ersättas med friska och syrerika vindar. Så sker aldrig här. Inte nu. Inte dessa dagar. Allt framstår mer som en pilsk meteorologs fagra och falska löften.

Så inleds en vecka. Det är en vanlig och vad det verkar händelsefattig söndag. Allt står stilla. Men är lugnet bedrägligt, likt en illusion? Eller är det ledan som viskar likgiltighetens fatala mantra? Det är vår. Hon befinner sig i sin själs ödsligaste strövmarker; en plats som är kal, avskalad och i grunden grym i sin ogästvänlighet mot allt levande – det gäller särskilt henne själv. Sådan är upptakten till den kanadensiska författaren Lisa Robertsons nya bok, en prosalyrisk diktsvit med titeln ”Vädret”, lysande och lyhört översatt av Niclas Nilsson.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Läs mer: Elise Karlsson i topp när vi listar fem favoritböcker från mars-april

Bristen på regn har torkat ut utopierna; de kvävdes av frånvaro, av brist och ointresse – inte av övernitiskt engagemang som somliga hävdar, smittade av samtidens bottenlösa okunnighet. Först vissnade varje försök till förändring. Upproren ställdes in. Och nu är tankarna på de vackra och sjungande morgondagarna som ett dött gräs. Vattnet tog slut. Inte en droppe föll, så torkan tog över. De flesta gick hem och satte energiskt igång att koka självupptagenhetens lugnande soppa. De står där ännu, såsom fastbrända vid sin spis.

Med lätthet – självfallet är det allt annat än lätt! – skapar Lisa Robertson något av en egen värld. Hon tycks återuppfinna språkets skiftande valörer, som förlorats i en tid utan känsla för det förflutna; hon finner en rikedom i ord som avlägsnats av maktens lakejer. Hon söker – och erövrar – ett språk bortom de fraser som inte längre varken fräser eller frustar, på andra sidan av alla falska ord, hymlande utspel formade av lögnarnas blöta läppar.

Robertson ord fäster. De tar plats, knuffar bort varje störande inslag och oklarhet. Och, framför allt, de tar sig in i själen, tar genast plats i tankarna. De bråkar. De viskar och vrålar, de både vaggar och väcker, de sjunger sorgsna hymner, de mässar förlustens omkväden – beroende på vilken väderlek som råder i hennes sinne.

Lisa Robertson sviker inte sina ideal. Hon förblir kritisk och en tyglad men tydlig vrede genomsyrar hennes dikt.

”Vinden har avlövat vissa nästan helt; vi visar avhållsamhet. Vinden har inte vänt; vi har vänt. Ordet dubbelgångare står skrivet i vår panna. Vinden öppnar träden; konsten är för långsam.” Så skriver hon på onsdagen.

Genom väderlekens nyckfullhet upptäcker hon glömda egenskaper hos sig själv. Genom vädret skildrar hon människor i sin närhet. Genom väder och vind speglar hon samhället i dess vidsträckta sammansatthet. Lisa Robertson, som numera bor i Frankrike, är mitt i sin förstående sensibilitet hårdhudat radikal. Hon accepterar inte tidens tilltagande apolitiska hållning. Ty utan stävan mot ett bättre och rättvisare samhälle förlorar människan sig själv; städerna ockuperas av katatoniska marionetter. Lisa Robertson sviker inte sina ideal. Hon förblir kritisk och en tyglad men tydlig vrede genomsyrar hennes dikt.

”Tillsammans vänds våra ansikten uppåt”, skriver Robertson i en avslutande essä. ”En vild dröm om likhet måste ha sitt eget väder… Om varje prognos är en fiktion föredrar jag att till den fiktionen lägga alternerande illusioner – en illusorisk politik som beskriver det nuvarande tillståndet samtidigt som det framlägger framtider. Jag menar det.”

Crister Enander

enander@kajen.com

*

LITTERATUR

Lisa Robertson

”Vädret”

Översättning: Niclas Nilsson

(Rámus)

Mer läsning

Annons