Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En oro full av kärlek

Linn Ullman berättar vackert och gripande om sina föräldrar i sin största roman hittills.

Annons

Hösten 2006 står en kvinna och väntar på sin far någonstans på Fårö. De ska se en film tillsammans så som de gjort många gånger förut. Fadern, den store demonregissören och nästan lika store kvinnotjusaren, har alltid varit extremt punktlig. I takt med att minuterna tickar iväg innan han till sist kommer körande i sin röda jeep förstår man att förseningen är en tragedi. ”Allt var som vanligt och ingenting som förr. Han drog till sig månen, och tiden gick ur led.”

Detta ska bli den sista film far och dotter ser tillsammans. Fadern har bara ett år kvar att leva och den bok de planerar att skriva tillsammans, den som ska dokumentera åldrandet, ska aldrig bli av, i alla fall inte i den form de då tänkte sig.

Linn Ullman har varit försiktig med att i intervjuer berätta om sina kända föräldrar. När hon nu skriver om dem väljer hon romanformen. Exakt vad som är verkligt och vad som är fiktion kan vi inte veta. Samtidigt som det inte råder några tvivel om att hon skriver om Ingmar Bergman och Liv Ullman görs ingen stor sak av det. Här finns ingen avslöjandefaktor, föräldrarna bara är, just så självklara som föräldrar är för sina barn hur stora och fantastiska de än kan vara i omvärldens ögon.

När berättelsen börjar är Linn, som aldrig nämns med det namnet utan bara talar om att hennes riktiga namn är Karin Beate, fyrtioåtta år. Med andra ord är hon lika gammal som hennes far var då hon föddes. Berättelsens kronologi är sedan uppluckrad, det hoppas fram och tillbaka, men där finns ändå en ordning. Vi får följa hur den lilla flickan blir större, hamnar i pubertet, träffar killar, gifter sig och så småningom går i faders begravningsfölje av kistbärare, präst, familj, skådespelare, vänner, grannar och tre män från begravningsbyrån med famnen full av stora röda rosor.

Titeln ”De oroliga” är som ett långt snöre slaget om ett berättelsepaket som putar åt olika håll och i olika riktningar. Det håller ihop runt en far som har nio barn med sex olika kvinnor, en mor som har affärer och älskare och som fortsätter vänta på den rätta, en dotter som får följa med på färden och filminspelningar trots att hon ibland befaras ”förlisa” bland tillfälliga barnflickor i New York, Oslo, somrar på Fårö med en ström av halvsyskon. Ändå råder aldrig några tvivel, inte heller hos dottern själv, om att föräldrarna älskar henne även om de också är uppfyllda av sina karriärer.

Ryggraden i berättelsen är de bandupptagningar som dottern och fadern spelade in tillsammans. I många år skulle de bli liggande, fulla av brus och en röst ansatt av åldrandet. En röst som tar om, som svarar på en annan fråga än den som ställts, som glömmer namn och med vilken kvinna han fått den dotter som intervjuar honom. I direkt replik-form återges samtalen som känns autentiska och vittnar om åldrandets grymhet men också om dess förbarmande glömska, mojnande känslostormar.

Ullman har skrivit sin största roman hittills på ett virtuost språk som får oss att se på avstånd när färjan kommer brusande i Fårösund, hamna så nära inpå en karaktär att vi känner andedräkten. Det är starkt, det är intensivt, det är smärtsamt och vackert.

Fredrik Borneskans

Mer läsning

Annons