Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En gangster på teatern

BOK: Effektfullt och omskakande, skriver vår kritiker Crister Enander om Dennis Magnussons "Den sista föreställningen" – en thriller i teatermiljö.

Annons

Döden står och väntar vid hans sida. Den står där hångrinande och ständigt beredd bredvid sjukhusbädden. Ingvars tid är utmätt, cancercellerna blir bara fler. Han får inga entydiga besked om hur lång tid han har kvar. Det rör sig om dagar, inte månader.

Numera ligger han på Gula Villan, ett hospis. Och ungefär två timmar varje eftermiddag får Ingvar Richardsson, före detta teaterchef och regissör, besök av sin tjugo år yngre hustru Jenny Olsson som arbetar som chefsdramaturg på Teatern.

Läs mer: Fler bokrecensioner finns att läsa här

Dennis Magnusson skriver en thriller i teatermiljö. Foto: Ordfront

Trots att de försöker hålla fast vid sin vanliga råa och halvhjärtliga jargong och den fräna träffsäkra uppriktigheten när de pratar med varandra smiter likväl döden in mellan orden. Ingvar förmår inte att bjuda den aggressiva dödsångesten motstånd. Vreden mot ödet och otillfredsställelsen över vad han gjort i livet vänder han mot Jenny.

Femton år fick de tillsammans. Jenny är nu trettionio år och Ingvar femtionio. Deras äktenskap har, anser Jenny, i stor sett varit av det lyckliga slaget. De har stått sida vid sida, arbetat och rest mycket, de har upptäckt varandra och samtidigt utforskat teaterns konstnärliga möjligheter. Sådan är upptakten till Dennis Magnussons debutroman ”Den sista föreställningen”, en roman som på ett ovanligt elegant sätt utvecklar sig till en tät psykologisk thriller utan att ge avkall på den traditionella romanens kvalitetskrav.

I dödens närhet trevar sig Jenny Olsson fram i det som nyss var hennes liv, sörjande, skadad, omtöcknad. Vid ingången till Gula Villan möter hon Mikael Johansson, en behagligt självsäker och okonstlad man i hennes egen ålder som trots sina dyra märkeskläder framstår som både varm och vänlig. Han kallar sig ”investerare”, en benämning bakom vilken det döljer sig en brutal verklighet som leder rakt ner till undre världen. Närmast motvilligt, eller som av en händelse, hamnar de i säng. Jenny är för första gången otrogen mot Ingvar. Det dröjer heller inte länge förrän de inleder ett vacklande förhållande.

De illasinnade och nog så absurda intrigerna på Teatern som fyller det maktvakuum som uppstått efter Ingvars frånfälle hårdnar och förvandlar Jennys vardag till en strid på kniven. Starka krafter, personer som länge varit hennes vänner, vill med alla till buds stående medel tvinga bort henne från såväl hennes maktposition som Teatern. Avunden pyr i korridorerna.

En elaktartad odör av svavel tycks sprida sig genom hela det stora Teaterhuset. Det är de förorättades och förbiseddas tysta marsch. Hämnden sker aldrig inför öppen ridå. När knivhugget i ryggen kommer sker det utan vittnen.

Jenny och Mikael tillhör två parallella världar som i princip aldrig möts. Ändå finns där många likheter. En maktkamp är en maktkamp, även om medel och vapen skiftar.

”Den sista föreställningen ” har en vital intensitet, ett energiskt flöde som griper tag. Och Dennis Magnusson äger ett språk som fängslar och samtidigt förmår gjuta liv i karaktärerna och ge dem såväl tydliga konturer som vardaglig äkthet. Det är imponerande – och dessutom effektfullt och omskakande.

Crister Enander

enander@kajen.com

LITTERATUR

Dennis Magnusson

”Den sista föreställningen”

(Ordfront)

Mer läsning

Annons