Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En framgångsrik blandning av kvalitet och rå kommersialism

Annons

Sigge Eklund och Alex Schulman som gör podcasten

Alex Schulman är ett modernt mediefenomen, som med väl utvecklat spårsinne nosar upp sådant som ger uppmärksamhet. Han började som mobbare, en person som hjärtlöst plågade dem som var svagare på sin blogg. Filmaren och journalisten Ronnie Sandahl har berättat om hur det kändes att vara offer. Då gjorde Schulman avbön och bad om ursäkt, för att strax därefter starta humorsajten 1000 apor som hånade bland andra Niklas Strömstedt och Steffo Thörnquist. De var ju kända och borde väl tåla smädelser. Att göra sig rolig på andras bekostnad kan ju vara både lönsamt och riskfritt.

I dag driver Alex Schulman tillsammans med Sigge Eklund Sveriges största podcast. Varje vecka bjuder de på ett nytt avsnitt, som genererar 200000 kronor i annonsintäkter och har en halv miljon lyssnare. På bokmässan hösten 2015 framträdde de två poddarna på ett två meter högt torn och pratade om sin nya bok ”Tid. Livet är inte kronologiskt”, som inbringat en och en halv miljon i förskott innan den ens var skriven. Ett närmast parodiskt uttryck för vart bokbranschen är på väg.

2009 debuterade Alex som författare med en berättelse om sin far Allan Schulman. Denne var på sin tid var en legendarisk tv-producent och tv-geniet Lennart Hylands närmaste medarbetare.

Boken heter ”Skynda att älska” och är ett kärleksporträtt av en åldrande pappa, som var 47 år när Alex föddes. Fadern är sträng, ibland kolerisk, dricker lite för mycket men är mellan utbrotten varm och ömsint. De spelar boll och fiskar, reser utomlands och äter när det är säsong kräftor. Allan är kräftfundamentalist, för honom är det bara svenska flodkräftor som gäller och dem kokar han enligt konstens alla regler. Porträtten av fadern är också en fin skildring av tid som håller på att gå i graven. Allan Schulman dog 2003, 84 år gammal.

När boken om honom hade publicerats var Alex gäst i tv-programmet Babel. Där blev han av programledaren Daniel Sjölin högtidligt dubbad till författare och såg mäkta stolt ut. Den före detta mobbaren hade blivit salongsfähig och boken om fadern väl mottagen av kritikerna. Med ens hade Alex ändrat bilden av sin offentliga persona. Han var inte längre den råe, känslokalla mobbaren, utan en självtvivlare som regelbundet gick hos terapeut för att få ordning på sitt trassliga inre förorsakat av en problematisk barndom.

Leif GW Persson, som alltid har järnkoll på vad som tilldrar sig i medievärlden, hade vid den här tiden ett gott öga till Alex Schulman och skriver om honom i en kolumn: ”Den där lille blogglymmeln, ni vet har skrivit en alldeles utmärkt bok om sin pappa ... Välskrivet, roande, rörande, läs den.” Men efter att ha sett Alex och hustrun Amanda uppträda hos Skavlan i april 2013 ändrar GW tonfallet: ”Ett par som försörjer sig på att berätta om sig själva och är villiga att både visa Råttan och Petter Niklas om någon så begärde.”

Även på årets bokmässa fick Alex Schulman stor plats när han presenterade romanen ”Glöm mig” som är en berättelse om hans mamma Lisette. Hon gifte sig som 23-åring med den trettiotvå år äldre Allan. I sin ungdom arbetade hon som programledare i tv, läste i en jur. kand. och blev sedan informationschef på Procordia. Boken skildrar hur en vacker, begåvad och kvick kvinna efter trettio år av smygsupande förvandlas till ett hjälplöst barn, som envist avvisar all hjälp.

Hennes tre söner vittjar hennes garderob och pantar tombuteljerna de finner där. Kanske, tänker de, ska modern känna skam när hon ser att flaskorna försvinner, men hon bara fortsätter att dricka. När Alex blivit vuxen och själv fått barn försöker han utan framgång tala med sin mamma om hennes alkoholism. Hon befinner sig i ett kroniskt tillstånd av förnekelse. ”Glöm mig!”, skriver hon vid ett tillfälle förtvivlat till sin son. Så småningom lyckas han få henne att söka professionell hjälp och de sista åren av sitt liv är hon nykter alkoholist. Alex hoppas att hon ska be om förlåtelse för de djupa sår hon förorsakat honom och hans bröder, men någon sådan får han inte.

Skildringar av alkoholiserade föräldrar håller nästan på att bli en egen genre, där finns storheter som Åsa Linderborg och Karl Ove Knausgård, men Alex Schulman behöver inte skämmas för sig i det sällskapet. Han skriver rakt, okonstlat och utan sentimentalitet, vilket gör hans berättelse naken och gripande. Dessutom är romanen trots det sorgliga ämnet oavlåtligt spännande. Daniel Sjölin visste nog vad han gjorde i Babel.

Alex och Sigge är två genre- och gränsöverskridande män som har fört poddandet till en ny nivå, som jobbar med radio och tv, skriver böcker och filmmanus och som inom kort ska göra scenshow av sin podd. Förhandsintresset är mycket stort. De är två personer som känner åt vilket håll vinden blåser långt innan den börjat blåsa. De har blivit en sorts författare som är varje förläggares dröm; en unik blandning av kvalitet och rå kommersialism.

Mer läsning

Annons