Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dicander – en konstens tiokampare

/
  • En konstens tiokampare på väg upp från ån. Vid bryggan har han en vindsurfingbräda och kanot redo.
  • En lada på vägen till Luossastugan i Skattlösberg har lämnat måtten till Jörgens härbre. Här finns plats för ett skrivbord, en säng och en stol.
  • Diskus var Jörgens bästa gren. Ett diplom från Skolungdomens hösttävlingar 1952, Skol-SM, hänger på väggen.
  • En lada på vägen till Luossastugan i Skattlösberg har lämnat måtten till Jörgens härbre. Här finns plats för ett skrivbord, en säng och en stol.

Årets Dan Anderssonpristagare heter Jörgen Dicander. Hans böcker om folkliga koraler i Dalarna vände upp och ner på Sverige, skriver Thomas Fahlander i ett personporträtt.

Annons

Stavhoppning.

Hade det inte varit för stavhoppning så hade Jörgen Dicander kanske varit förlorad till idrotten. Årets Dan Anderssonpristagare klarade inte av att hoppa stav och gav sig hän åt andra konster i stället. En lovande karriär som tiokampare gick oss därom intet.

En tiokampare måste utforska de olika grenarnas svårigheter, möjligheter och sin egen kropps förmåga. Diskus är tiokampens vackraste gren. En två kilos skiva med 22 centimeters diameter ska fås att segla genom luften så långt möjligt. Kastaren roterar i en ring och släpper ifrån sig diskusen. Det är kroppens poesi, kraft och teknik i en skön förening. Jörgens bästa gren var just diskus med en fjärdeplats i svenska skolmästerskapen på meritlistan.

Kroppsligheten utmärker Jörgen. Han är storleken större, han har en röst som inte behöver förstärkning, han rör sig lätt och ledigt.

Men så var det inte vid jul 2012 då en sjukdom hade angripit nerverna i ryggen och han opererades på Uppsala akademiska. Efter tre månaders konvalescens kunde han stå. Vid påsk såg jag honom streta till Silvbergs kyrka med rollator genom snömassorna för att lyssna till sitt eget påskoratorium. I sommartid vandrade han så med Eva i svenska fjällen. Nu leder han mig runt på Fiskargården och pekar ut symmetrin i hur han ställt upp de olika byggnaderna. Där går en linje förbi pumphuset och där. Han kunde vara en Arkimedes som ritar sina formler i sanden eller en Aristoteles som utforskar omgivningen.

Ett par timmar med prästen i Grängshammar är som att resa tält på fjället i styv kuling. Han är detaljkunnig på allt och kastar sig handlöst mellan ämnena. Att föra anteckningar låter sig inte göras. Jag lyssnar och lägger på minnet.

Jörgens verksförteckning är evighetslång och produktionen omfattar böcker, artiklar, dramatik, tonsättningar, barnböcker, radio och tv-program och mycket annat. Jörgen blev en musikens, dramatikens och litteraturens tiokampare.

1975 kom hans första bok av fyra om Folkliga koraler i Dalarna och vände upp och ner på Sverige. Kyrkokörer väcktes ur sin slummer, spelmän och dansare släpptes in under valven och Jörgen blev den förste prästen att sammanviga och hylla brudparet med sin fiol från altaret.

Hans framfart bar så mycket frukt att församlingar numera regelmässigt lägger in koraler i gudstjänsterna. Han nämner kyrkomusikerna Erik Svensson i Norrbärke och Bengt Granstam med högtidlig andakt. Båda förstod sig på folkmusik. Erik ordnade till och med vikarier när han var borta så jag behövde aldrig oroa mig.

Intresset för Dan Andersson har resulterat i flera böcker, nu slutsålda, där Du ska inte behöva lida så länge till (Dalaförlaget 1994) är av speciellt värde. Jörgen tränger in i Dans religiösa tänkande på ett sätt som få mäktat.

Vi hamnar i det stolphärbre han låtit timra upp med måtten från en lada i Loussa som förebild.

Skönheten, säger han med kraft han när jag lite stillsamt frågar varför han valt att slå sig ner just här i Grängshammar, mellan Stora Tuna, Gustafs och Säter. Ån flyter förbi, kor betar, Silvbergs oktagons torn pekar mot himlen, Eva påtar i trädgården.

Synen är pastoral och ja, det är skönheten, hävdar Jörgen, som är alla människors mål.

Musiken lämnades inte öde utan fiolen finns alltid nära till hands bredvid flygeln där ett notställ står. Han ställer sig mitt i rummet och spelar inledningen till Sibelius violinkonsert. Den är lidelsefull och dramatisk, många violinisters favoritstycke. Den kräver god teknik och ett instrument som klarar att ge en kraftig ton i höga lägen, ungefär som Jörgen Dicander själv.

Till sist…Jörgens andliga testamente: Jesus säger: Om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3-4).

Mittpunkten i vår kristna tro är ett litet barn. Om vi inte är som barnen kan vi inte komma in i himmelriket och inte heller i det här livet. Barn ställer de viktiga frågorna. Varför gör ni vuxna på detta viset och skapar så mycket ont?

Att leva är att leka.

För att bli en medmänniska, en konstnär, en forskare eller en samhällsbyggare krävs att man i grunden är som ett barn och därmed ställer livets egna frågor.

Annons