Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Vi är många som är ofrivilligt fast i storstan - landsbygdslivet borde inte vara förbehållet rika

Annons

I skrivande stund sitter jag i ett lånat hus i en by i norra Hälsingland. Det är min andra vända upp hit. Första flytten trodde jag verkligen att jag skulle kunna bo kvar, jag vägrade helt enkelt att köpa snacket om att det var omöjligt, att det inte finns jobb eller att man absolut måste ha bil för att klara sig.

Så när det dök upp en möjlighet att få hyra ett hus tog jag mitt pick och pack och flyttade upp. Det gäller bara att ta steget, resonerade jag. Tyvärr fick jag lära mig läxan att få saker är så enkla att ”bara man vill, går det”.

När jag söker efter information om demografin och hur många som vill flytta ut på landet säger tidningsrubrikerna från de senaste åren något annat än vad SCB:s siffror visar. Enligt SCB är det nämligen så att den fortsatt ökade befolkningen i större städer är på grund av invandring från andra länder.

Artiklarna jag hittar från de senaste åren säger något annat. Rubrikerna handlar om hur fler och fler flyttar från landsbygden till städer, medan statistiken menar att siffrorna har stannat upp. Urbaniseringen i dag är inte densamma som urbaniseringen tidigare, så det är dags att släppa den felaktiga bilden av att alla vill bo i Stockholm.

Något som hela tiden dyker upp som en av landsbygdens hotbilder är en åldrande befolkning i kombination med att unga söker sig in till städerna. Och visst, jag förstår att det kan finnas individer som längtar efter storstadens puls och höga aktivitetsnivå. Jag vet många av mina nära och kära som aldrig skulle trivas med att leva i en by på landet. Så kommer det alltid att vara.

Men det finns också en grupp som inte mår bra i staden, som skulle frodas i den där byn, eller på den där mindre orten. Det är de som politiken har ett ansvar att möjliggöra en flytt för, så att det blir ett mer hållbart in- och utflöde av människor i städerna.

Det är helt ohållbart att fylla på med fler och fler människor i en stad som snart imploderar av trycket, samtidigt som vi omöjliggör för de som vill flytta ut, att faktiskt kunna göra det. Mycket av de ekonomiska beslut som missgynnar landsbygden försvaras med att det handlar om demografi, var folk faktiskt bor.

Det är orimligt att räkna på det viset när vi inte kan välja. Ett rimligare vis för ekonomisk planering vore att lägga resurserna där folk vill bo, och vips – så skulle det förmodligen se väldigt annorlunda ut. Enligt en Sifo-undersökning är det nämligen 50 procent fler som vill bo på landet jämfört med hur många som redan gör det.

Jag är övertygad om att vi som föds, växer upp och lever hela våra liv i innerstaden inte kan förstå hur mycket intryck vi dagligen pumpas med, eller förstår vilken skada det åsamkar många av oss. Människan är inte rustad för att leva med så mycket påtvingade intryck, men vi är också rätt dåliga på att föreställa oss någonting annat än vad vi omges av.

Det är just det som är problemet med normer. Ingen slipper undan; varken de som står utanför eller de som är fångar i den. Den berättelse med vilken jag har levt hela mitt liv är att stadslivet är det enda som existerar:

Utanför storstadens gränser finns bara wasteland: arbetslöshet, bidragsberoende och ödslighet. Här, innanför tullarna finns möjligheterna. Mår du dåligt? Känner du dig stressad? Du måste ha en diagnos, här, ta ett piller.

Jag har aldrig klarat av att leva i en stad, inser jag i dag. Men det skulle ta 32 år innan jag förstod det, och det krävdes att frigöra mig rent fysiskt från min hemstad för att kunna se klart.

I dag är jag redo att uppoffra mycket för att få slå rötter varsomhelst som inte är en storstad. Jag har envist försökt hitta vägar, men inser mer och mer att berättelsen jag växt upp med inte är helt felaktig.

För i verkligheten räcker det inte med att vilja bo på landet, inte om du vill kunna äta dig mätt, hålla huset varmt, ha råd med den där obligatoriska bilen och köpa vinterskor åt ungarna. Det måste finnas möjlighet att arbeta.

Visst, det finns enstaka solskenshistorier om människor som kunnat sälja sin sanslöst dyra bostadsrätt i Stockholms innerstad och kunnat köpa en hel gård för vinsten av försäljningen. Problemet är att vi vanliga dödliga inte sitter på sådana resurser att vi kan ta vårt pick och pack och starta den där verksamheten vi alltid drömt om.

Vi vanliga dödliga behöver att det möjliggörs för oss att kunna flytta från staden till landsbygden via andra vägar. Vi borde kräva det av samhället, för allvarligt talat så lever vi inte mitt i 1800-talets industrialisering längre och det är under vår värdighet att tvinga folk att trängas i en överbefolkad stad, och det är fullt möjligt att möjliggöra utflyttning!

Det är bara att följa Norges exempel på snygg regionpolitik med lättadministrerade politiska satsningar på glesbygden. Inga konstigheter.

För det finns fler som känner som jag. Det vet jag. Vi är många som är fast innanför tullarna och som bär runt på stadslivets boja utan att kunna ta oss ut. Vi är också förbannade på politiken, för lika mycket som den missgynnar resten av landet gör den oss till fångar i ett liv vi inte vill leva, på en plats där vi inte vill bo.

Jag tror att vi kommer att bli fler och fler, ju mer vi pratar om storstadsnormen och ju mer vi lyfter tankeexperimentet att berättelsen om urbaniseringens fördelar är just det: en berättelse.

Jag vill ifrågasätta hur vi kan påstå oss värdesätta individens valmöjlighet, samtidigt som samhället inskränker den mest grundläggande friheten: att få välja på vilken plats man vill spendera sitt enda, korta liv. Jag vill motsätta mig bilden av landsbygden som befolkad av bidragstagare när innerstaden genererar en oroväckande ökning av psykisk ohälsa – med långa sjukskrivningar till följd vilka belastar vår gemensamma välfärd.

Framför allt så vill jag ställa frågan: hur i hela friden ska vi kunna upprätthålla hälsan i den tungt överbefolkade storstaden, när vi som inte vill bo i städerna inte längre kan flytta bort och lämna plats för de som vill flytta in?

Samhällets uppgift är att verka för individerna som lever i det, aldrig tvärtom.

Amanda Labbart, utflyttad stadsbo, Bjuråker

Fotnot: Texten har tidigare publicerats på kultursidorna i Örnsköldsviks Allehanda

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons