Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför är nyttofixeringen bildningsfientlig – Isobel Hadley-Kamptz om vikten av en gemensam kunskapsbas

Artikel 2 av 10
Bildningsresan
Visa alla artiklar

BILDNINGSRESAN: Författaren och kulturdebattören Isobel Hadley-Kamptz skriver om den svenska besattheten vid att kunskaper ska vara till nytta. Ett förhållningssätt som är bildningsfientligt.

Annons
Behöver vi känna till Aristoteles, den grekiske filosofen i dag? Ja, säger Isobel Hadley-Kamptz.

”Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.”

Jag har alltid älskat den där raden. Att ur ingenting vilja bli allt, att utan blygsel kräva rätten att finnas till. Ingen kamp har jag någonsin sett som mer rättfärdig. Och ingenstans finns den här kampen tydligare praktiskt formulerad än i den tidiga arbetarrörelsens bildningsiver. Alla arbetare skulle få tillgång till hela den värld som dittills varit dem förnekad, den självsäkra kunskap som dittills borgerskapet hägnat in. Bildningen är det största frigörelseprojektet. Inte bara genom kunskaperna i sig utan också i den förändrade synen på sig själv som kommer på köpet. Man står rakare i ryggen i ljuset.

Vill folk hålla på med konsthistoria får de väl betala själva.

Det där är dock väldigt länge sedan. Numera fokuserar socialdemokraterna sin högskolepolitik på genomströmningshastighet och anställningsbarhet och utbildningspolitiken generellt på att folk ska lära sig saker som är nyttiga. Samma sak gäller till höger, Svenskt Näringsliv kräver regelbundet att det offentliga utbildningssystemet ska inriktas på rejäla utbildningar som arbetsmarknaden behöver: ingenjörer, sjuksköterskor. Vill folk hålla på med konsthistoria får de väl betala själva.

Det synsättet frodas också bland vanliga människor. ”Vad blir man på det då?” som frågan alltid lytt på släktmiddagar och grannsamtal till dem av oss som ändå envisades med att läsa filosofi, litteratur, historia. ”Jag hoppas kunna förstå mer om hur världen hänger samman och om hur lite jag egentligen vet” var inte riktigt ett svar som fungerade. I stället mumlade man något om att man kanske kunde bli lärare så småningom.

”Men varför ska man kunna något om Aristoteles i dag, nu är det andra kunskaper som behövs.” Ungefär det fick jag höra i ett samtal om bildning på Bokmässan i Göteborg i höstas. Det har legat och gnagt i mig sedan dess. För det illustrerar så plågsamt tydligt problemet.

”Jag hoppas kunna förstå mer om hur världen hänger samman och om hur lite jag egentligen vet”

För det första är inte bildning kunskaper som ”behövs”. Bildning är det som finns kvar när vi glömt bort det vi lärt oss, lyder en definition. Det är insikten om att vi kan ta till oss saker genom tid och rum, som DN:s nye politiske redaktör, tidigare kulturchef på Expressen, Per Svensson skriver i en ny bok. Samtidigt är det också insikten att vi förstår mycket mindre än vi tror, en kunskap som faktiskt till och med kan vara just nyttig.

Jag skulle kunna bre ut mig om hur Aristoteles är grunden för så mycket som vi håller för självklart i vårt tänkande, i vår kultur, i politik och vetenskap, men sådana svar är bara relevanta för den som just tycker att de har relevans. Förresten har jag glömt massor av det jag en gång lärt mig om antik filosofi. Men det som finns kvar efter glömskan lever i mig, och ger mig fler dimensioner i min förståelse för nästan allting. Det är omöjligt att kvantifiera, och därmed värdelöst i dessa våra New Public Management-tider, när allt som inte kan siffersättas blir meningslöst.

Jag hade definitivt inte läst Aristoteles.

Frigörelse kan inte heller siffersättas. Inte heller känslan av att bli en större människa, att kunna vara en bättre version av sig själv just för att man inne i sig bär rester av seklers ackumulerade insikter.

Jag kommer själv inte från bildning. Min mamma var, likt så många i hennes generation, den första i sin släkt som tog studenten. Vi hade böcker hemma men mest deckare och även om jag läste oavbrutet som liten så fanns inga direkta förväntningar på vad jag skulle göra eller kunna. Och även om man lärde sig mer i svensk skola på den tiden fanns inte där heller några särskilda bildningssträvanden. Jag hade definitivt inte läst Aristoteles.

Varenda unge förväntas kunna både läsa och lära sig analysera Baudelaire eller Balzac.

Det finns olika bildningstraditioner i olika länder. Storbritannien har en stark sådan, inte minst kring humaniora där det är vanligt att höga chefer på stora företag t ex har läst antik poesi och klassisk grekiska på universitetet. Den är dock tydligt klassförstärkande. Det är överklassen som ligger vid Oxford och vidgar vyerna, och som sedan genom både sin klassbakgrund och sin genomgångna elitutbildning anses bäst lämpade för samhällets topp-poster, oavsett konkreta sakkunskaper. Enskilda kan förstås komma in på toppskolorna från alla bakgrunder, och får då direkt väg till klassresa.

Den franska traditionen är lite annorlunda. Där tragglar alla skolbarn de stora franska klassikerna inför studentexamen, och varenda unge förväntas kunna både läsa och lära sig analysera Baudelaire eller Balzac, på en nivå som åtminstone för 20 år sedan överskrev vad man lärde sig på litteraturvetenskap på svenska universitet. Jag vet det här för att jag gick i skola i Frankrike ett tag, och som svensk tonåring chockades av skillnaden.

Men även vi, och kanske alldeles speciellt vi, välkomnades in i detta fantastiska enorma som är den franska högkulturen.

Jag hade aldrig ens hört talas om de flesta av författarna. Ändå utgick lärarna självklart från att också jag kunde förstå och ta till mig dem. Om det var en särskilt bra och tjusig skola? Nej, tvärtom. Det var ett slitet stort gymnasium precis på gränsen till ett av Frankrikes då mest ökända förortsområden. Mer än hälften av eleverna hade invandrarbakgrund. Men även vi, och kanske alldeles speciellt vi, välkomnades in i detta fantastiska enorma som är den franska högkulturen. Detta är ert, tycktes lärarna säga, ni har lika stor rätt till Sartre och Zola som barnen från fina områden som redan har böckerna hemma i bokhyllan.

Från mörkret stiga vi mot ljuset. Som vi steg. Som jag steg.

I dag lever vi i förvirrande tider, fulla av svårbegripliga förändringar och oöverblickbar information. En av de kunskaper som på det där bokmässeseminariet påstods vara mer lämpade för vår tid var också just att kunna söka på internet. För all del. Det är väl bra. Men hur ska man veta vad man ska leta efter? Med bildningen om ryggen blir det lättare att ställa rätt frågor. Det blir också lättare att hitta en gemenskap i allt det flytande. En gemensam bas att utgå från, referera till, älska eller förkasta. Precis som raden ur Internationalen som jag inledde den här artikeln med.

Isobel Hadley-Kamptz

Läs mer: Följ med på vår bildningsresa - Cecilia Ekebjär skriver om kulturens serie.

Läs även:  Är demokratin hotad av extremismen? Följ vår serie "Demokrati under press".

Läs mer: Nu ger vi ut läsarnas noveller i e-böcker.

Alla artiklar i
Bildningsresan
Annons