Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Villabrand med dödlig utgång

Annons

Sakta går det upp för dem att deras fall kanske har något gemensamt, och spåren tar dem med långt utanför distriktet till andra sidan av Europa.

Booth kan som få fånga den engelska landsbygden i all sin charmerande vanlighet utan att för den skull hemfalla till ren Midsummer-pittoresk.

Han ägnar sig aldrig åt överdrifter. Hans poliser är inga supersnutar, hans mördare inga fanatiska seriemördare och motiven visar sig ofta vara närmast simpla.

Språket har en stark reportagekänsla, det är rakt på sak, och fångar atmosfären i landskapet, mer genom detaljerade förteckningar, än poetisk espri.

Det påminner tyvärr en del om Elisabeth George, med sina omständliga oändliga uppräkningar som sällan för handlingen framåt.

Särskilt tydligt blir det när upplösningen närmar sig. Med mer än fyrahundra sidor till sitt förfogande lyckas Booth inte prestera ett rimligt motiv till ett av morden.

Det är som om han är så upptagen med att stoltsera över sina många dimridåer, att han glömmer bort att hitta på en ordentlig förklaring till dem. Porträtten av Fry och Cooper är också förvånansvärt bleka.

Där karaktärer som Adam Dalgliesh och kommissarie Brunetti skapar en omedelbar kontakt med läsaren, är Booths poliser fortfarande, efter sju böcker, knappast mer än främlingar.

Men det semiöppna slutet förändrar allt. Det som kunde ha varit en lite otymplig och oengagerad deckare, tar inom loppet av en sida en helt annan vändning och ger hela boken en ny tyngd.

Booth gör plötsligt läsaren till en aktiv deltagare i historiebyggandet, istället för att reducera oss till passiva åhörare. Det är ett tilltalande grepp, och det får romanen att fortsätta leva långt efter sista sidan.

Fakta: Litteratur Deckare

I SKYDD AV MÖRKRET

Stephen Booth

Minotaur

Mer läsning

Annons