Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vill vi ha en president?

/
  • Förebild? Inslagen av maktcentrering runt statsministern i Sverige (här med Vita huset i Washington i bakgrunden) har ökat kontinuerligt.
  • Andra tider då. Finansminister Gunnar Sträng behövde inte i särskilt stor utsträckning begära statsminister Tage Erlanders tillstånd innan han tog beslut

Annons

Fakta: Litteratur/Politik

  • STATSMINISTERN
  • Från Tage Erlander till Göran Persson
  • Olof Ruin
  • Gidlunds förlag

Med orden "när jag nu för min del definitivt sätter punkt" avslutar 80-årige statsvetarprofessorn Olof Ruin sin essäbok Statsministern. Det kan tolkas som Ruins besked att detta är hans sista bidrag till samhällslitteraturen.

I så fall bildar det slutpunkt för en lång och berikande forskargärning, ofta fokuserad just på det svenska statsministerämbetet, våra regeringskriser och våra regeringsbildningar.

Statsministern är en lättsam skrift, som i snabba drag tecknar de profiler vi haft sedan andra världskriget, från Erlander till och med Persson. Olof Ruin kände de flesta personligen, med Palme var han även släkt.

Ruins tes är att Sveriges statsminister blivit allt mäktigare, och börjar likna en president à la USA eller Frankrike, snarare än en lagledare i ett kollektiv.

Utvecklingen syns redan i storleken på statsministerns kansli, Statsrådsberedningen.

När Tage Erlander tillträdde 1946 bestod kansliet av tre personer, en handläggare, en sekreterare, en vaktmästare. När jag själv jobbade i detta kansli för styvt 30 år sedan var vi ett dussin. Vid Göran Perssons avgång fanns där ett nittiotal!

Drivkrafterna är inte att varje ny statsminister velat gripa åt sig ännu litet mera makt, utan det är snarare allt fler arbetsbördor som pådyvlats regeringscheferna:

• Sedan enkammarriksdagen infördes 1970 har vi enbart haft minoritets- eller koalitionsregeringar, vilket kräver att statsministern förfogar över en förhandlingsapparat, beredd att gripa in över hela fältet.

• EU-medlemskapet ställer likartade krav på en förhandlargrupp nära statsministern.

• Mediernas hårda tryck, och fixering vid "högste chefen", placerar statsministern än mer i centrum.

• Den nya grundlagen, slutligen, ger statsministern total frihet — och skyldighet — att bestämma regeringens arbetsformer, liksom envälde över "hire and fire", att städsla eller avskeda enskilda statsråd.

Även om Ruin noterar att personligheterna spelar roll — Ingvar Carlsson och Göran Persson var verkligen två olika sorter — så förefaller utvecklingen tämligen obönhörlig. Vi går mer och mer mot att välja mellan personer, snarare än mellan partier.

När Fredrik Reinfeldt besöker Ludvika och vill lyssna i enrum på en grupp lokalvårdare, så liknar det på ytan Tage Erlanders metod att stillsamt besöka hundratals småorter och skaffa sig förankring och impulser.

Men där stannar likheten. Efter sina möten klev Erlander in i den lilla PV:n med hustru Aina som chaufför. Deras gemensamma hemfärd tog många timmar, i bilen fanns varken radio eller telefon.

Regeringsruljangsen sköttes under tiden efter eget huvud av de statsråd som var på plats i Stockholm, ofta självmedvetna och handlingskraftiga karaktärer med korthuggna knektnamn - Sträng, Sköld, Kling.

När Reinfeldt kliver ut ur mötesrummet i Ludvika väntar medarbetare med ärendemappar i handen, och tv-kamerorna slås på liksom den egna mobiltelefonen, fylld av meddelanden från sådana som behöver få besked.

Presidenten är igång igen.

PÄR FAGERSTRÖM

Mer läsning

Annons