Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vägrar bli en parentes i museets historia

/
  • Christina Mattsson har skrivit en bok om konsten att styra en kulturinstitution. Först skrev hon boken för att lägga i arkivet så att hennes insats inte skulle glömmas bort i framtiden.

Christina Mattsson, deltidsboende i Leksand, slutade nyligen som chef för Nordiska museet. I dagarna kommer hennes bok baserad på erfarenheter från åren på museet. Bland annat tar hon upp försäljningen av Kulturarvet i Falun och Matsgården i Rättvik.

Annons

Visforskare, författare, programledare i radio och tv, kanalchef på P2 och museichef - Christina Mattssons meritlista är lång. Och hon tänker inte sätta punkt för arbetslivet ännu, trots att hon nått pensionsåldern och slutat som chef för Nordiska museet.

– Nu kan jag ta tag i allt det där jag sysslat med på fritiden, jag vill göra mer som visforskare och folklorist, säger Christina som också är engagerad i familjeföretaget Gocken Jobs AB. Keramikern och textilkonstnären Lisbet Jobs, som dog 1961, var mamma till Christinas make konstnären Michael Söderlund och är anledningen till att paret deltidsbor i Västanvik.

– Vi bor i verkstadsdelen på gården och är där så ofta vi får tillfälle, senast var vi där i helgen, säger Christina.

Hon är född och uppvuxen på Frösön i Jämtland. Påbörjade doktorandstudier i etnologi i Uppsala och kom via visforskningen till Sveriges radio där hon arbetade som programledare, producent och rikskanalchef för P2.

2001 fick hon tjänsten på Nordiska museet och blev verksamhetens första kvinnliga chef.

– Jag kom till en verksamhet som saknade styrning. Den liknade Sveriges Radio under 70-talet, alla hade åsikter om allting, ingen visst varifrån pengarna kom, och trodde att tiden var oändlig.

Det blev hennes uppgift att anpassa verksamheten till förutsättningarna.

– Jag hade varit med och genomfört stora förändringar på radion, det var som att börja om igen.

I boken berättar hon hur hon tillsammans med medarbetarna lyckades driva utvecklingen från ett museum med svag ekonomi och ålderdomliga administrativa rutiner till ett företag som fjorton år senare arbetar modernt och rationellt med en ekonomi i balans.

– När jag började hade Nordiska museet en hel del verksamheter som vi inte hade möjlighet att ta ansvar för och förvalta på ett bra sätt. Det var för dyrt helt enkelt.

Ett exempel var Matsgården i Östbjörka, norr om Rättvik. Gården, som inköptes 1931 av Nordiska museet, omfattar elva hus samlade kring en rektangulär gårdsplan. Mangården kan härledas till 1600-talets mitt.

– Tanken var att gården skulle flyttas till Skansen på 60-talet. Men där fanns redan ett bra exempel på en nordsvensk gård. Så Matsgården blev kvar utanför Rättvik, med Nordiska museet som ägare. Det var ingen bra lösning. Jag kände spelmannen Gatu Olle Nilsson som arbetade på kommunen som tog över verksamheten. Det blev en smidig lösning. Bra kontakter underlättar mycket.

I Falun gick det inte lika enkelt. Nordiska museet hade tagit över Kulturarvet, som arbetade med restaureringar och dokumentation. Tidigare drevs verksamheten av länsarbetsnämnden och länsmuseet.

– När de drog sig ur klev Nordiska museet in. Men det var inte rätt från början, verksamheten, vände sig till Dalarna primärt, inte till hela Sverige. Så Nordiska hade egentligen inte där att gör. Vi lade in flera miljoner om året för att hålla i gång verksamheten, samtidigt som vi själva gick med stort underskott, säger Christina.

– Vi erbjöd kommunen att ta över verksamheten, att vi under en period skulle stå för lönekostnaderna för den platsansvarige och dessutom göra beställningar under kommande tre år till en garantisumma. Men kommunen drog sig ur. Jag vet än i dag inte varför.

Det blev en stark lokal opinion för att bevara Kulturarvet och en hel del politiska tvister innan Falu kommun tillsammans med Dalarnas museum och Dalarnas hembygdsförbund bildade bolag och tog över verksamheten med stöd av EU-bidrag. Sedan drygt ett år har Kulturarvet avknoppats från kommunal verksamhet till ett fristående socialt företag.

Händelserna kring Kulturarvet i Falun tar upp åtta sidor i boken Konsten att styra en kulturinstitution, som kom ut i veckan.

Du slutade precis, när hade du tid att skriva boken?

Jag skrev den under hand. Jag har använt mig av underlag som jag presenterat för styrelsen, dessutom har jag med viss oregelbundenhet skrivit brev till personalen.

Vilka skriver du för?

– Först tänkte jag bara lägga det i arkivet. För att förhindra att min insats glöms bort i framtiden, i en institution ledd av män genom 150 år kan det vara lätt att mina år här bara blir en liten parentes. Det ville jag förhindra. När boken var färdig kände både jag och min förläggare att den kunde vara intressant för en större publik än museets arkiv.

– Ofta är kvinnor dåliga på att tala om vad vi har åstadkommit. Jag bidrar gärna till att förändra den trenden.

Mer läsning

Annons