Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stjärnarkitekt hyllade hantverkare, men detaljstyrde

Wahlman var stjärnan – den kände arkitekten som ritade hus och inredningar, som formgav allt från fasader till finsnidade stolar.
Runt sig hade han ett dussin hantverkare, som står i fokus i den här boken, tillsammans med hönan-och-ägget-frågan: Vilken roll spelar hantverket för nyskapande design, och vad betyder ny formgivning för hantverket.

Annons

Titel: Hantverkare i »hemtrefnadens« tid – kretsen kring Lars Israel Wahlman 1895–1925

av Johan Knutsson, foto: Peter Segemark

Nordiska museets förlag

Boken är den sista av tre där Lars Israel Wahlman har nyckelrollen. Pojken som föddes i Hedemora 1870 och läste till arkitekt vid tekniska högskolan i Stockholm.

Wahlman blev en av de svenskar som tog intryck av brittiska Arts & Crafts-rörelsen, och bidrog till förnyelse av arkitektur, inredning och möbelkonst. Han ville överbrygga klyftan mellan konst och hantverk, minska avståndet mellan ritbordet och verkstaden och lyfta hantverkarens status.

Knutsson är professor i möbelkultur, en kunnig vägvisare genom arkitekturhistorien, som illustreras med Segemarks fina bilder – mycket Dalarna är det.

Under nästan 20 år rustades Stora Skedvi kyrka under Wahlmans ledning, C.W. Pettersson renoverade det medeltida måleriet i valven.

Boken berättar om tiden kring sekelskiftet då kultureliten i städerna fick upp ögonen för hantverkarna på landsbygden, som drog nytta av uppmärksamheten, ungefär som Sälennära hantverkare idag ökar på inkomsterna på fjället när turister med pengar vill inreda fint.

I Dalarna var Zorn, Forsslund, Ankarcrona, Karlfeldt och Carl och Karin Larsson ledande kulturpersoner som intresserade sig för allmogens traditioner. Och precis som paret Larsson var Wahlman fylld av beundran inför allmogemöblernas färgglädje och rika mönster, som stod för något jordnära och ärligt – nationalromantikerna vurmade för det fosterländska.

Timmermannen Janne Eriksson anlitades ofta av Wahlman, han ledde bland annat bygget av Norhaga i Hinsnoret mellan Falun och Borlänge. När Flintas snickeri skulle möblera så förväntades de inte ta några egna initiativ, utan följa arkitektens ritningar.

En av grundbultarna i Arts and Crafts-rörelsen var tron på hantverkarens konstnärliga förmåga och omdöme, på slöjdarnas överlägsna insikter i material och konstruktion. Och Wahlman hade alltså ett dussin hantverkare som han arbetade tillsammans med.

Runt Wahlman fanns bland andra Kers Per Larsson från Lima by i Leksand, bildhuggare och spelman – som skapade utifrån kurbitsmåleri, men som också med allmogeinspirerad jugend. Och Wilhelm Karlsson från Huddinge som smidde ljuskronor och andra belysningar. Och timmermannen och snickaren Janne Eriksson från Gussarvshyttan som timrade Norhaga efter Wahlmans anvisningar – arkitekten vurmade för timrat – det var hållbart, traditionellt och nationellt.

Emellertid pekar författaren på en motsättning. Samtidigt som Wahlman hyllade dem som lärt hantverket av de äldre så var han mycket noga med att bestämma in i minsta detalj – stick i stäv mot de principer som ansågs heliga inom Arts and Crafts sfär. Hantverkaren blev ett redskap.

Dock kunde fanns det ett ömsesidigt intresse. Flintas snickerifabrik i Hedemora var en

Mässingssmidet spelade en viktig roll i jugfendtidens dekorativa konst, som här på bjälken i Norhagas storstuga.

av de stora möbelproducenterna kring sekelskiftet och hade sin egen repertoar, men Gustaf Flinta hörde också av sig till Wahlman om formgivning – det blev säkert snyggt, och det kända arkitektnamnet skänkte glans åt produkten.

Och boken landar i dagens diskussioner – relationen mellan hantverk, formgivning och konst är fortfarande ett aktuellt ämne.

Wahlman ritade oftast i detalj, men Kers Per från Leksand ledde arbetet med läktarbarriärerna.

Mer läsning

Annons