Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stephen Kings regler gav lyckad hybrid

Annons

Sex månader efter händelsen står hon fortfarande på gränsen till vansinne av sorg. Nu ska hon välja om hon vill komma tillbaka till byrån, eller om hon vill ta livet av sig.

Då dyker ett nytt monster upp. Jack Junior påstår sig vara ättling till Jack the Ripper, mannen i skuggorna, och mördar Smokeys bästa vän under uppseendeväckande former.

Han vill ha hennes uppmärksamhet. Han vill att hon jagar honom. Han vill visa att han kan mäta sig med sin anfader, och komma undan.

Seriemördartemat är deckargenrens motsvarighet till splatterfilmen. McFadyen tackar också mycket riktigt Stephen King för hans råd och tips.

Kings gamla regel, kan du inte skrämma, försök chockera, kan du inte chockera, gå in för att äckla, följs slaviskt av de flesta författare till seriemördarscenarion. McFadyen är inget undantag.

De flesta böcker i genren nöjer sig dock med att låta sin detektiv i slutet konfronteras med mördaren, och nästan dö på kuppen. McFadyen börjar i andra änden, med berömd jägare har blivit jagad och nästan strukit med, blir därefter jagad igen.

Det är innovativt och ger utrymme för ett veritabelt frossande i mänsklig grymhet. Att binda fast dottern vid mammans lik, och lämna henne där i tre dagar, är faktiskt en särdeles obehaglig bild.

Den lakoniska tonen, och jag-formen som låter läsaren behålla fokus på Smokey, gör dock att äcklet inte dominerar på bekostnad av skräcken.

Shadow Man skulle kunnat vara ett samarbete mellan Val McDermid och Michael Connelly.

Skildringen av karaktärerna och deras arbetssätt är som hämtat från McDermid, men de är utplacerade i Connellys miljö av skjutglada FBI-agenter. Det är en lyckad hybrid, och det är ett högt betyg för en debutroman.

SHADOW MAN

Cody McFadyen

Övers. Helena Sjöstrand

Forum

Mer läsning

Annons