Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roman i form aven historielektion

/
  • Lennart Allvins roman Det bruna paketet har brister vad gäller dialogen och karaktärsteckningen, anser recensenten Anders Lagerquist.

En historielektion är den enda magra behållningen i Lennart Allvins nya roman Det bruna paketet, ett verk som inte funnit sin stil.

Annons

Lennart Allvin har tidigare varit verksam som lärare i Leksand, men bestämde sig för att prova vingarna som författare efter pensionen. Förra året debuterade han med Döden jagar inte ensam, en deckare som utspelade sig i Leksand, Rättvik och Mora. Själv har han beskrivit den romanen som en politisk thriller som även gav sig i kast med vargdebatten.

I den nya romanen breddar han både geografin och tidsrymden till Europas omtumlande 1900-tal fram till idag. En jurist i pensionsåldern har fått nog av konsumentsamhällets plastiska själlöshet och sätter sig på tåget till torpet någonstans i Sverige.

Där ska han odla sin trädgård och få distans till omotiverade krig i Mellanöstern, korrupta politiker, giriga direktörer och allt annat av samtidens elände. In i kupén stiger Tilde, en ung och påtagligt grann arkitekturstuderande med ett hemlighetsfullt brunt paket.

Mannens nyfikenhet väcks och det visar sig att Tilde håller på att kartlägga sin judiska släkthistoria på mödernet. Det har tagit henne till första världskrigets Tyskland vidare fram till andra världskriget och en flykt till Sverige.

Den tjusiga Tilde brinner av iver att lägga fram sin historia och försakar stora delar av studentlivet för att hälsa på den buttre mannen i hans torp och detaljerat berätta vad hon kommit fram till. Centrala i berättelsen är musikerna Simon och Maria vars judiska påbrå gör livet äventyrligt när nazisterna kommer till makten.

Om man är generös nog att bortse från en flagrant avsaknad av stilmedvetenhet så har romanen inledningsvis ett hyfsat driv. Ett hemligt paket, ett osannolikt möte i en situation där allt befinner sig i rörelse bådar faktiskt gott ett tag. Men det varar inte länge och den starkast bidragande orsaken är frånvaron av berättarröst.

Vad som ger en litterär text dess lockelse är att den har en karaktär och personlighet som ger liv åt berättelsen. Utan den blir det lika själlöst som det samhälle romanens karaktär flyr ifrån.

Det här är mediokert och lika segt som en gummisula. Karaktärernas interaktion övertygar inte, dialogen är platt och emellanåt kryddad med omotiverat mossiga uttryck.

Det känns som om bokens historielektion är det enda som inspirerat författaren.

För sådana ambitioner finns det lämpligare uttrycksformer.

Anders Lagerquist

Mer läsning

Annons