Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rasande anklagelseakt

/

Anna Wahlgrens modersröst i det offentliga rummet har fått rasande svar på tal av dottern i boken Felicia försvann. Men det är en anklagelseakt som lämnar många frågor obesvarade enligt Karin Håkansson som läst.

Annons

Jag har varit en trasig, disharmonisk människa. I många avseenden är jag det fortfarande. Jag kan ännu, över sextio år gammal, känna mig ensam på det sätt mot vilket det inte finns någon bot.

Det är det övergivna barnets ensamhet.

Orden är Anna Wahlgrens, i 2006 års utgåva av Barnaboken. Det är ironiskt att de nu, åldern undantagen, kunde vara dottern Felicias.

Barnaboken genomsyras av idén att föräldern måste skapa en flock, där barnet känner tillhörighet. Centralt för den tillhörighetskänslan är att barnen tas i bruk. Barnen i Wahlgrens hem har således växt upp med strikta arbetsscheman från späd ålder. Wahlgren tillstår att hon med nio barn och en författarkarriär haft praktiska skäl till detta, men hävdar främst att i hennes uppfostringsmetod ligger respekt och förtroende för barnets egen förmåga och integritet.

Wahlgrens detaljerade, handfasta råd har tilltalat många föräldrar och avskräckt andra. Främst har kritiken mot daghemsvistelse för småbarn och hennes sova-hela-natten-kur delat adepter och kritiker i två läger. Recensenter har gjort gällande att romanen Felicia försvann delvis kan läsas som en kritik av 40-talisterna och tidsandan, men man bör hålla i minnet att Wahlgren på många sätt skiljer sig från 70-talets idéer om barn och uppfostran, inte minst i sitt försvar av hemmafrun.

Felicia försvann är en anklagelseakt mot Anna Wahlgren, inte mot en tidsanda. Och det är omöjligt att bedöma boken som litterärt alster enbart – läsaren blir part i ett mål. Så diametralt motsatta är bilderna av det moderskap som Wahlgren utövat.

Berättelsen är skriven i fragmentariska minnesbilder, förtätade av raseri. Där framträder en förfärande egocentrisk, alkoholiserad mamma som gång på gång byter partner och bostadsort, ständigt har hemmet fullt med inneboende som inte så sällan lägger sig tonårsdöttrarnas sängar. Vid ett par tillfällen tar en redlöst berusad Anna Wahlgren farväl av sina förskrämda barn; för nu ska hon ta livet av sig.

Där finns också glimtar av den barnuppfostran som tillämpades, förvriden till något som liknar sadism när det införs en mobbingdag före födelsedagarna. Barnen får slava i hushållet och äta kall mat på rummet - för att vara desto tacksammare på den efterföljande bemärkelsedagen. Man studsar över hur flocken utnyttjas manipulativt av en ständigt vindrickande mamma. I andra stycken kan jag tycka att dottern på ett distanslöst sätt har svårt att skilja på små och stora oförrätter.

Felicias berättelse är effektfull i sin korthuggna prosa, inte minst i den inledande beskrivningen av hennes tilltagande depression. Men detta blir ändå inte litteratur i sin egen rätt. Det saknas verkliga personporträtt och större sammanhang. I de knapphändiga bilderna kan få motiv eller bevekelsegrunder anas. Detta är ingen barndomsroman; det är en privat uppgörelse i ett offentligt rum. Det gör att bokens avslutande iscensättning av moderns begravning lämnar en obehaglig eftersmak.

Förläggaren Svante Weyler har sagt att han publicerat boken delvis för att modern som skildras är en offentlig person som under de senaste åren gett föräldrar råd om hur de ska uppfostra sina barn. Tveklöst skapar det ett allmänintresse. Men ur det perspektivet hade jag önskat mer av boken när det gäller Wahlgrens uppfostringspraktik – och kanske ett försök till analys. Som det nu är, är det fortfarande en öppen fråga om problemet i det Wahlgrenska hemmet huvudsakligen var alkoholism. I så fall säger det ganska lite om hur vi ska värdera Anna Wahlgrens råd och teorier.

Själv tänker jag ändå, efter Felicias berättelse, att Wahlgrens övertygelse om barnets egen kapacitet att växa och utvecklas, leva med mig, inte mig som hon uttryckt det, på ett obehagligt sätt resulterat i en övertro på att ge barnen verktyg i termer av vissa rutiner och konsekvenser och en underskattning av barnets behov av fysisk och psykisk närhet. Och barnets integritet, som Wahlgren sagt sig värna, blir i själva verket allvarligt hotad om barnet alltför långt tvingas försvara den själv.

Mer läsning

Annons