Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Popova alldeles för medelklassig

/

Annons

Jag hade en gång en ung adelsman till bordet. Gården han pratade om visade sig vara ett smärre slott, visserligen i ruskigt behov av underhåll, men ändå. Pengar fanns inte, men kulturellt kapital. Och ett oerhört precist bordsskick.

Hans sätt att hävda sig var bekvämt luta sig mot vapenskölden, och det allmänt kända faktum att hans släkt hade anor från 900-talet. "Allmänt känt" i hans kretsar förstås, men det gav honom den säkerhet som är den kanske tydligaste överklassmarkören.

Eftersom pengar inte längre fanns såg han med illa dolt förakt på dem som hade. Också överklassen lagar efter läge.

Jag tänker på honom när jag läser Susanna Popovas bok Överklass. De till inget förpliktigande artigheterna som ändå markeras med tydlig distans. Det krampaktiga fasthållandet av epoker som passerat, men som ändå definierar den man är nu - och i framtiden.

Överklassen släpper ingen jävel över bron. Den som vill ta sig in får vänta tre generationer, mellan tummen och det spretande lillfingret ungefär lika lång tid som det tar att bli klassad som urinvånare i någon av byarna runt Siljan.

Överhuvudtaget förefaller det vara förvånansvärt lite som skiljer de riktigt små samhällenas månghundraåriga rundgång i genpolen från de tajt knutna vänskaps- och släktbanden inom överklassen.

Man hänger med dem man känner sedan förr. Och deras kusiner förstås. Utbölingar betraktas både med skräck och lätt förakt. I alla små samhällsgrupperingar blir det så, vare sig det är Hells Angels eller kungens herrklubb.

Överklassens kännetecken är diskreta. Inte heller är de särskilt samfällda, för de tio personer som journalisten och författaren Susanna Popova intervjuat, har alla skilda sätt att se på sig själva och sin omgivning.

För en del är det pengarna, för andra är det bildningen. För någon är det umgänget med kungen, för en annan är det den medfödda stil man bär med sig, som en liten gloria klart lysande för de redan invigda.

Det är inte mycket de är helt överens om, inte ens kungen som för flera är det finaste som finns men som för vissa inte är fin nog. Om man ser till kungens stamtavla. Och deras - som sträcker sig så oändligt mycket längre tillbaka genom historien.

Alltid finns det en Bonde eller en Natt och Dag som vinner på långdistans i Riddarhuset.

Har man inga anor men ändå vill passera för överklass så gör man klokt i att lära sig att hålla gaffeln rätt, inte för långt ner på skaftet, då syns att man inte hör hemma.

Det är också bra att tala vänligt till andra. Man kan och bör kosta på sig det, eftersom man vet att man ändå brukar få som man vill.

Så värst mycket mer är det inte, bordsskick och en koll på koderna så att man sedan kan bryta dem. Å ena sida ska man vara artig, å andra sidan går det att uppföra sig hur eccentriskt som helst, bara man hör till.

En av de tio medlemmar av överklassen som Susanna Popova intervjuat beskriver klarsynt sin klan som "proppmätt". Jag skulle vilja lägga till: men ändå ängslig att fler ska skocka sig vid grytorna.

För precis som alla grupper som är betjänta av att inte spädas ut och devalveras av alltför många nya gäster vaktar överklassen gränserna nogsamt. Frågor om bratsen kring Stureplan avfärdas, för dem som Popova talat med hänger inte där.

Och nog kan man spåra en skräck för att beblanda sig, och en oro över att de unga inte håller rågångarna till medelklassen. Därför är det inte konstigt att den gamla överklassen tycker att det är skönast att prata med arbetarklassen; medelklassen är "såna wannabees".

Anette Kullenberg skrev Överklassen i Sverige. Det var en bok som brann. Popova är fisljummen på ett medelklassigt vis. Eller generaliserar jag nu? Absolut.

Men det här hade blivit så mycket mer intressant om de intervjuade någon gång tvingats ta spjärn mot något. En teori, en ideologi, en ilska, en fråga som måste få sitt svar.

Intressantast blir det när Popova frågar de intervjuade hur det märks att någon är medelklass. Hon får ofta inget svar. Fråga lite till, tänker jag. Envisas med att klämma fram det där obehagligt sanna vi vill veta.

Men så hårt spänner inte Popova slangbellan. Där till är hon alldeles för väluppfostrad, och intervjuoffret också.

Varför är det svårt att gifta sig med någon från arbetarklassen? Hur kommer det sig att en greve från Skåne är så mycket mer ödmjuk än en verkstadsarbetare från Borås? Vilken gen sitter den adliga altruismen i?

Hur ser den exakta finhetsskalan ut; hur stor förmögenhet krävs till exempel av en borgarbracka för att vinna sten-sax-påse mot en fattig friherre?

Sådana frågor är vulgära och kan därför inte ställas. Vulgär är något överklassen skyr, och medelklassen fruktar att vara, ett klasstigma som Popova inte är beredd att ta på sig.

Mer läsning

Annons