Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Platt språk av Läckberg

Annons

Varför har Erica Falcks mamma sparat en nazitysk medalj på vinden? För att få klarhet vänder sig Erica till en pensionerad historielärare, som två dagar senare hittas död, mördad.

Har händelserna något samband? Men varför skulle någon behöva dö idag för något som hände för sextio år sedan?

Läckberg tar avstamp i två av Deckarsveriges mest uttjatade ämnen, upptäcksfärder i gamla föräldrahem och andra världskriget, och kommer undan med det.

Den intrig hon spinner runt det förflutnas händelser är inte bara förbaskat snygg, den har också verklighetens slumpmässiga och olycksaliga prägel över sig.

Själva mordgåtan får dock stå tillbaka för polisen Patriks och hans fru Ericas mer privata värld, vilket är lite synd på så rara mordmotiv.

Läckbergs läsekrets är nu vanligtvis mer intresserad av vad som händer det ömma paret, än upplösningen av själva fallet, och det är förståeligt.

Läckberg är en skicklig skildrare av vardagslivet, så till den grad att hennes böcker snarare är diskbänksrealism med enstaka inslag av plötslig död, än kriminalromaner.

En rätt egensinnig genretänjning som många försökt imitera, men ingen annan har lyckats med.

Men det behövs en vitalisering av språket för att hennes talang ska komma till sin rätt. Nu är texten överlastad med trötta metaforer och plattityder, dialogerna haltar ibland i en vilja att förklara för mycket, och ord som "nazistmedalj" får ofrivilligt en komisk effekt och hör snarast hemma i Enid Blytons Fem-böcker.

Läckberg försvarar ändå sin plats på tronen. Den språkmässiga trötthet hon lider av är hon inte ensam om.

Den är snarare ett kollektivt kardinalfel i deckarvärlden, och få av hennes konkurrenter kan prestera ett persongalleri eller en klassisk mordgåta i den här klassen.

Fakta: Litteratur Deckare

  • TYSKUNGEN
  • Camilla Läckberg
  • Forum

Mer läsning

Annons