Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Roland Paulsen på tvärs mot arbetslinjen

BOK: Är vi våra yrkesroller – eller är livet det som pågår medan vi inte jobbar? Pär Fagerström läser en sociolog som ifrågasätter vår syn på arbete.

Annons

Roland Paulsen.

”Vem är du?” är den fråga vi alla möter, uttalad eller outtalad, när vi träffar någon vi inte känner sedan förr.

I svaret på den frågan vill väldigt många av oss lyfta fram vad vi arbetar eller har arbetat med. Snickare, lärare, lokförare, sköterska, advokat ...

Vårt yrkesliv ligger helt enkelt förvånansvärt långt fram i pannloben när den egna identiteten ska beskrivas. Jag minns min chock när jag träffade min far dygnet innan han dog. I ett ögonblick av förvirring kände han inte igen mig, utan presenterade sig själv med sin gamla yrkestitel, som läste han upp ett gulnat visitkort. Jag hisnade och frågade mig själv: var detta det största i hans liv?

I sällskapliga sammanhang ber jag ibland de närvarande att gissa hur stor andel av en genomsnittlig svensks levnad som upptas av yrkesarbete. Vår medelsvensson lever i säg prick 80 år, hjärtat slår från första till sista sekunden, det vill säga i 29 200 dygn. Plus 20 skottdagar, förstås. Totalt lika med styvt 701 000 timmar. Hur stor andel av denna tid tillbringade hen på jobbet?

Vänta nu, kära läsare, en sekund och gissa själv innan du läser vidare.

Ja, rätta svaret är att mellan 8 och 9 procent av vår livstid, i snitt, består av yrkesarbete. I över 90 procent av vår tid på jorden är vi alltså något annat än snickare, lärare, lokförare, sköterska, advokat ...

Den enkla, men ändå så omstörtande tanken i sociologen och författaren Roland Paulsens bok ”Arbetssamhället” är att vi både bör och kan organisera vårt samhälle så att detta ”annat” kan bli det centrala i våra liv. Vi har, menar han, råd att arbeta mindre. Korta arbetstiden. Och tillåta alla dem som så vill, att kliva ur grottekvarnen, och ordna i gemensamma former en för dem hygglig basal försörjning.

Paulsens tanke ter sig omstörtande i dag, i ett läge där alla parter och partier pratar om behovet att ”skapa jobb”, ”jobba längre”, ”arbetslinjen”.

Men backar vi ett halvsekel finner vi att på den tiden tog vi ut ökad produktivitet inte bara som högre lön utan också i kortare arbetstid. 48-timmarsveckan blev 45, 42,5, 40. Sexdagarsveckan blev femdagars. Tre semesterveckor blev fyra och fem och i en del branscher sex för den som fyllt 40. 1976 är ett märkesår i detta avseende: då ställde alla riksdagspartier utom Moderaterna upp sex timmars arbetsdag som långsiktigt mål. Long time no see ...

Den teknologidrivna produktiviteten har sedan dess fortsatt öka, men arbetstiden förkortas inte längre, snarare tvärtom. Paulsen förklarar det med att arbetsgivarnas makt har stärkts och de vet att höjda löner vid behov kan urholkas på olika sätt, men en kortad arbetsdag är irreversibel. Till det kan man lägga att summan av 60- och 70-talens lönehöjningar och arbetstidsförkortningar blev för hög – med följd att då försvann den fulla sysselsättningen, och därmed dämpades även den fackliga aptiten.

Paulsens bok gavs ut i en första upplaga 2010, nu är den uppdaterad, utökad och kommer, förmodligen, att bli en idépolitisk klassiker.

Första upplagan mötte mängder av invändningar. De flesta lär bestå: ska vi flitiga försörja ”lättingar” med ”medborgarlön”, vem ska göra de nödvändiga skitjobben, 30-timmarsvecka? – nej, se på Frankrike, inte ens 35-timmars funkar ...

Elakaste bredsidan mot Paulsen levererade författaren Lena Andersson i Dagens Nyheter häromdagen: ”Tänk att på heltid få ägna sig åt kritisk teori ... Så behagligt det verkar vara att inte behöva beakta en enda målkonflikt.”

Och det är en sanning, Roland Paulsen ägnar merparten av sin kraft åt att förklara vad som är fel i arbetssamhället, och nästan inget åt att bemöta den kritik hans alternativ har mött. Att många upplever arbetsglädje, gillar att ha arbetskamrater, ja faktiskt ser sitt yrke som en identitetsmarkör, är iakttagelser som Paulsen knappt fäster sig vid.

Men han vågar slå fast att de ”arbetskritiska” (hans ord) idéerna börjat få gehör på ett sätt som ”var omöjligt att föreställa sig när jag skrev den första utgåvan”. Schweiz har haft en folkomröstning om att införa en medborgarlön på cirka 20 000 kr i månaden och nästan en fjärdedel av väljarna sade ja. Experiment med detta (dock lägre belopp) sker i Finland, Kanada, Nederländerna. Sextimmarsdag prövas här och där i Sverige inom vårdsektorn och socialtjänsten.

Men det är inte förekomsten, och de eventuella goda erfarenheterna, av dessa försök som gör det troligt att Paulsens bok blir ett av standardverken i debatten åren framöver om arbetslivets roll i våra liv.

Det är i stället de våldsamma tekniksprång som ligger alldeles framför oss. Seriösa prognoser pekar mot att mer än hälften av de yrken som finns i dag kommer att ersättas mer eller mindre fullständigt av robotar och artificiell intelligens. Vi får alldeles snart självkörande bilar. Amazon planerar hemleverans av allehanda varor med drönare.

Hur ska vi då organisera oss? Spotta i motvind och hävda ”arbetslinjen”, ”alla ska med”, ”om inte annat så fas 3”? Eller tacka robotarna för hjälpen, beskatta deras tjänster, och sedan njuta av det liv vi väljer.

Kanske vill vi, med en lätt förvanskning av Eeva Kilpi, skalda:

Säg till om jag stör,

sa roboten när han steg in,

så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,

svarade jag,

du rubbar hela min existens.

Välkommen!

*

LITTERATUR

”Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin”

Roland Paulsen

(Atlas)

Mer läsning

Annons