Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Graham Swifts "Mödrarnas söndag" –vårens bästa läsning

Graham Swifts ”Mödrarnas söndag” är en stor – men kort – roman om en avgörande dag. Cecilia Ekebjär kan ha läst årets bästa roman redan nu.

Annons

Ni vet den där första varma vårdagen, när allt badar i ett solljus som vi nästan glömt var möjligt. En sådan dag är mödrarnas dag i England i mars 1924. ”Det var inte i juni, men det var som en dag i juni”, konstaterar Jane Fairchild. Det är hennes berättelse som berättas, vad hon gjorde den där loja dagen, hur hon minns den.

Det är den enda dagen på året då tjänstefolket får ledigt för att fara hem till sina familjer. Men föräldralösa Jane Fairchild, husjungfru på Upleigh, har ingen mamma eller pappa att åka till. Herrskapet på godset sätter sig i sin nya bil och åker för att äta lunch nedåt floden. Kökshjälpen har en mor att resa till och försvinner. Kvar finns Jane som nyss fått en inbjudan till granngodset, där huset son, Paul Sheringham, gjort sig lika ensam som Jane – genom att säga att han ska plugga juridik.

Det skulle kunna bli ett sentimentalt, vemodigt och svulstigt passionsdrama av det hela. Men Graham Swift är bättre än så.

Det gör han inte, i stället tillbringar han förmiddagen i den stora sängen i sitt rum med Jane. Det är inte första gången de är tillsammans. Men det är första gången i en säng. De har följt varandra, träffats i smyg och älskat varandra i snart sju år. Nu ska Paul gifta sig, det här är kanske deras sista dag tillsammans.

Det skulle kunna bli ett sentimentalt, vemodigt och svulstigt passionsdrama av det hela. Men Graham Swift är bättre än så. Med utgångspunkt i den varma marsdagen får vi följa olika tidsperspektiv, en tillbakablick av den drygt 20-åriga Jane som minns uppväxten på barnhemmet och snuddar vid de obesvarade frågorna om sitt ursprung. Nuet är marsdagen i mitten av 20-talet, men också ett ”nu” 70 år senare, när författaren Jane Fairchild minns tillbaka till den där dagen.

Graham Swift rör sig berättartekniskt skickligt mellan de olika perspektiven utan att skarvar uppstår. Swifts språk skapar en liten, men välbehövlig, distans till berättelsens melodram, med en stillsam humor och perfekt gehör för språkets klichéer – som han gärna utnyttjar och gör till sina.

Grattis till er som har den kvar.

Det är en kort roman, om en dag, som ändå lyckas väva in ett helt decennium och lite till. Kärleken till litteraturen, vad nedskrivna berättelser kan göra för upplevelsen av ett liv. Om balansen (eller obalansen) mellan slump och livsval och hur klass och kön styr det senare. Om den där första förälskelsen som stannar kvar, även som minnen i kroppen. Framför allt att det som är viktigt på riktigt, som formar en människa, inte kan mätas i tid och sällan har stor betydelse för någon annan.

”Mödrarnas söndag” är en liten, tät roman som jag läser sakta för att den inte ska ta slut för fort. Grattis till er som har den kvar.

Mödrarnas söndag

Graham Swift

Översättning Hans-Jacob Nilsson

(Albert Bonniers förlag)

LÄS MER: Fler recensioner av Cecilia Ekebjär

Mer läsning

Annons