Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny bok: Florins berättelse utspelar sig i läsarens huvud

Oklart vem som egentligen berättar i Magnus Florins nya roman. Niklas Darke går balansgång mellan det bokstavliga och det allegoriska.

Annons

Magnus Florin är författare, kulturskribent och chefdramaturg vid Dramaten. Han har nominerats till Augustpriset tre gånger, senast för Ränderna (2010).  Foto: Stefan Tell

Ny bok: Magnus Florin

Förföljarna

(Albert Bonniers förlag)

Mental övning: tänk på valfritt socialt medium. Och så föreställer dig att du gör samma saker som du gör när du är inloggad där – men utan internet.

Att ”följa någon”, till exempel, innebär då att du måste göra dig till stalker och rent konkret ta rygg på personen i fråga. Och för att ta del av vad hen berättar får du sätta dig bredvid på parkbänken en stund och lyssna.

Magnus Florins roman ”Förföljarna” är renons på samtidsmarkörer, men ändå lämnar den mig (eller jag den? ”avföljer”?) med känslan av att ha läst något som beskriver vad vi ägnar oss åt i de rum där mycket av berättandet utspelar sig i dag.

Eller det där var väl något som jag hade med mig till mötet med boken. Det är som att ha varit på besök inuti något av den sene Wittgensteins språkspel, med scener som är så renodlade att bara grunderna för kommunicerandet återstår; görandet, det ömsesidiga berättelsebyggandet, själva samspelet mellan det berättade, berättaren och den som låter sig utsättas för berättelsen. Vem är det egentligen som förföljer vem?

Det är också denna renodling som gör ”Förföljarna” till en uppfordrande text. Den kräver att man som läsare måste gå balansgång mellan det bokstavliga och det allegoriska – bägge behövs, men i precis lika hög grad, för i det ögonblick det ena får övertaget blir det inte mycket till historia kvar.

Det betyder inte att den på något sätt är svårläst. Prosan är av det där slaget som mer hörs än syns, ett flöde som är mer andning (eller kanske gångart) än enskilt snygga formuleringar, en rytm som drivs av kommatecknen och punkterna, men framför allt av frågan ”Vad hände sedan?”. För utan den finns ju ingen berättelse. Då ”finns det ju bara en ensam talande mun, då är det ingen mening, ingen mening alls”, som det står på ett ställe.

”Förföljarna” tilldrar sig i läsarens huvud. I den mån den har en handling består den av berättelsen som mitt bläddrande i den skapar, inte av det som står på sidorna. I den mån den har en vilja är det att jag ska ansvar för den berättelsen. Det är inte helt bekvämt faktiskt.

Mer läsning

Annons