Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Männen stämmor klingar högst i boken om Venjan

/
  • Brändmoster. Bränd Anna Olsdotter, född 1875 i Öje, kallades Brändmoster. Hon arbetade som hushållerska.
  • Kirsten Dunst. Skådespelerskans mormor kommer från Venjan.
  • Sista vilan. Svens Per Ersson i Kättbo på väg mot sista vilan i maj 1917.
  • Mjölklängtan. Elin Olsson, född Sidner, skrev passionerat om mjölkbristen under de år hon motvilligt bodde tillsammans med sin man i Venjan.
  • Familjeporträtt. Familjen Plan på gårdtunet utanför stugan i Finngruvan.

Annons

I kum från Wenjad är lika mycket ett omistligt uppslagsverk för den som har släkt i socknen som ett kärleksfullt monument över de som levde sitt liv, dog och sedan glömdes. Av de flesta Mörkfors skriver om finns inte längre fler minnen än de som är nedtecknade i dom- och dödböcker. Han har gjort ett gediget och tidskrävande arbete med att gräva fram dem ur kyrkoarkivet. Och han är saklig, snarare än sentimental.

Boken är tjock och tung, den kräver ett stadigt bord att ligga på. Större delen av de drygt 600 sidorna ägnas åt ett omfattande personregister som sträcker sig från 1500-talets slut och framåt, rikligt illustrerat med bilder.

På de svartvita fotografierna bär Venjanborna sina finaste kläder. På de äldsta har hårt arbete satt spår i hållning och i ansikte. Ofta står de uppställda framför stugan, kanske med lite ved i famnen eller en häst som buffar på axeln. Bilderna andas en vardaglighet, om än långt borta från vår.

Mellan årtalen och namnen syns livet, nedkokat till de tre storheterna: födelse, giftermål och död.

Berättelser om vilken socken som helst i Dalarna blir ofta lika mycket en berättelse om Amerika. Venjan är inget undantag. Under åren 1868 till 1930 emigrerade 597 personer och Mörkfors gör en grundlig genomgång av deras öden. Han berättar om hur Brusfamlijen blev Brucefamiljen och skriver om skådespelerskan Kirsten Dunst och hennes Venjan-rötter.

Intressantast är kanske de brev som skickades mellan Venjan och det nya landet och som bitvis finns återgivna i boken. Här finns poesin och livsvillkoren, svart på vitt.

Lovisa Olsson var en av dem som blev kvar, 1879 skriver hon skriver till Anna Mattson. "Du har väl hört att vi fått två flickor sedan ni reste här ifrån och av dem har den yngsta blivit död nu om Vårfrudagen. Hon hette Emma och vi kan inte låta bli att gråta henne."

Men vems är egentligen historien som berättas?

Det enklaste sättet att skriva historia är att skriva den med hjälp av den vars röst eller bomärke blev kvar.

För att ta sig bakom, till de röstlösas historia, krävs ett mer metodiskt förhållningssätt. Det saknas helt hos Mörkfors.

I boken om Venjan är det främst männens stämmor som hörs. Ägarförhållandena och männens dominans i offentligheten märks tydligt i boken. Nils, Mats, Erik, Hans, Anders, Sven. De namnen återkommer gång på gång. Det blir en något tröttsam visa, med få variationer. Nils, Hans, Erik, Mats, Anders.

Även de skriftlösas fingeravtryck, bomärket, hörde för det mesta till mannen. Barnen syns knappt alls, medan kvinnorna främst skymtar på fotografierna och dagboksskriverskor. Men kameran och utbredd skrivkunnighet kom först under 1800-talet.

En av bokens höjdpunkter är ett långt och härligt gnälligt utdrag ur Elin Olssons anteckningsbok. Mellan 1898 och 1901 levde hon som länsmanshustru i Venjan. "Mjölkkrukor! Gummor som kommo med mjölk! Jag tycker inte att jag ska behöfva säga att det var först på hösten och vintern som något så underbart skedde."

Mer läsning

Annons