Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lössnus i tak och tjejer som skuffas ner i kulvertar: Mirja skriver om att härda genom tonåren

Tillvaron ter sig hård och skoningslös i Mirja Unges nya roman. Men snart anar man att hennes högstadiehjältinna Tove döljer ett inre av borstat stål, hon kommer att klara sig. Det gäller bara att härda ut.

Annons
Med

Det är inte första gången som Mirja Unge skildrar ungdomen som ett totalt jävla mörker, men frågan är om den varit värre än nu?

– Jag trodde att jag skrev en ungdomsroman, men så kom den här hårdare tonen in och jag fick lämna den första, berättar hon.

"Jag går och lever" handlar om Tove som bor tillsammans med sin nattarbetande och lynnige pappa vars ilska riktas mot döttrarna som han tycker äter honom ur huset. Syrran flinar och mår dåligt. Om möjligt ännu hemskare är Toves skola där lössnuset kletas över väggar och golv, och tjejer skuffas ner i kulvertar och källare av sina klasskamrater.

Tove och hennes tjejkompisar är, liksom mobboffren Elon och Jakob, ständigt utsatta för våldsamheter från några killar som ingen riktigt rår på. Som flera gånger tidigare i Mirja Unges litterära universum handlar det om unga människor på landsbygden och det är inte utan att man undrar vad det är som hon undersöker? "Jo, jag vet", svarar hon snabbt.

Ungdomar har Mirja Unge skildrat många gånger tidigare, både i sin dramatik och prosakonst. Men

– Men i den här boken skriver jag ändå om nya saker: om skolan och om hur det är att växa upp som tonåring nära ett äldre syskon.

I den nya romanen har hon tagit avstamp i sin egen högstadietid. Hon tvekar innan hon berättar. "Jag går och lever" är ingen självbiografi och hon har inget intresse av att brännmärka den skola som hon själv gick i. Romanen är fiktion, ett litterärt universum där hon visserligen har använt sig av egna upplevelser men bara som utgångspunkt.

– Tove är inte jag, hennes erfarenheter och känslor är mer liksom tjejernas samlade upplevelser. Mina karaktärer blir ofta tydligt egna individer för mig, jag blandar inte ihop dem med mig själv, då skulle jag bli galen.

De senaste åren har Mirja Unge skrivit mest dramatik. Hur dialogskrivandet för scenen har påverkat hennes prosa överlåter hon till andra att bedöma. Foto: Christine Olsson/TT

Samtidigt är fler av scenerna autentiska, däribland den där Tove får en levande men skadad mus nedsläppt i skolbänken innan en kille kastar den in i väggen.

– Jag skrev väldigt mycket dagbok och hittade de här böckerna, jag hade skrivit ner repliker och allt möjligt som jag kunde använda.

Framför allt fann hon den inställning som hon också har gjort till Toves:

– Det var en ton som var granska krass och osentimental av att "det här är vardagen och det här ska jag bara klara av". Det var ett slags hållning som fanns i mina anteckningar och som inte bara var min, den fanns hos oss tjejer i det här sammanhanget.

När hon läste vittnesmål i höstens metoo-upprop från skolan blev hon chockad över att upptäcka allmängiltigheten i den roman som hon just hade skrivit.

– Jag har inte skrivit den här boken för att jag är arg eller bitter, men jag tror att om man går i en skola som den här när man är ung påverkar det relationen till män, till den egna kroppen till känslan för sig själv. Därför kan jag bli upprörd över att det pågår fortfarande.

Vare sig det är Bente i "Järnnätter", eller Hanna i "Motsols", går Mirja Unge in i sin huvudpersons psyke, inte i första hand genom vad denna ser eller känner utan genom språket.

Så var det också med sin känsla för talspråk och sin förmåga att göra det litterärt som hon i början av 2000-talet blev en uppmärksammad författare, därefter dramatiker.

"Jag hör farsan böka nere i källaren håll dig där nere för fan", tänker Tove i "Jag går och lever". Fadern är hotfull och oberäknelig även om Mirja Unge också skildrar åtminstone en stund av djup gemenskap.

– Jag är väldigt nyfiken på människor, man kan provocera fram obehagliga sidor, samtidigt som det finns värme, längtan och så vidare. Människan är så komplex. Det är nog därför jag tycker att det är så roligt att skriva dialog för då får man komma in i människors tankar, genom vad de säger förstår jag vilka de är.

Det finns också kärlek i den blick som hon riktar mot orten, "dårbygden" där Tove växer upp och stundtals till och med i skildringen av de killar som trakasserar henne.

– Jag tänker att de är offer för ett slags jargong där alla ingår och som alla accepterar. Ingen reser sig upp och säger ifrån. Även lärarna är en del av det, här finns en väldig gränslöshet.

Erika Josefsson/TT

Fakta: Mirja Unge

Född: 1973.

Uppvuxen: I skogen utanför Delsbo, i Lund och i Järna.

Bor: I Hökarängen utanför Stockholm och i Delsbo, Hälsingland.

Familj: Sambo och tre barn.

Sysselsättning: Författare och dramatiker, undervisar i skrivande på Wijks folkhögskola utanför Uppsala.

Böcker och dramatik: Debuterade 1998 med romanen "Det var ur munnarna orden kom" för vilken hon fick Katapultpriset. Därefter kom "Järnnätter" (2000), "Motsols" (2005) och novellsamlingen "Brorsan är mätt" (2007). De senaste tio åren har hon skrivit fem pjäser, däribland "Klaras resa", om en flicka som blir psykotisk, för stora scenen på Göteborgs stadsteater. Den senaste, "Johanna", handlar om en medieavrättad miljöaktivist och fick urpremiär på Dramatens stora scen.

Hon har också skrivit en kapitelbok för barn, "Tvestjärtar och stjärnljus".

Läser just nu: "Sången om en son" av Joel Mauricio Ortiz.

Mer läsning

Annons