Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kött och blod till vårddebatten

/
  • Sara Beischer skulle önska att politikerna var med en hel arbetsdag på ett äldreboende, så att de kunde se hur deras beslut påverkar det dagliga arbetet:

I Carema-blöjans Sverige landar Sara Beischers debutroman som på beställning. Hon beskriver en äldrevård där en gammal människas tröga mage kan rasera schemat för en hel avdelning.

Annons

Den är inte tänkt som ett debattinlägg, Sara Beischers bok "Jag ska egentligen inte jobba här". Men timingen är nästan skrämmande och kanske är romanen just vad debatten om äldreomsorgen behöver. En berättelse med kött och blod och liggsår där dråpliga historier med ingredienser som friktionsskydd, gräddbakelser och nätunderbyxor ger liv åt politik och statistik.

– Jag har velat skriva rakt utan att förfina. Jag vill inte väja för hemorrojder. Det kan vara svårt att erkänna för sig själv att man kan bli äcklad av gamla kroppar och vara rädd för döden trots att det ingår i jobbet, säger Sara Beischer.

Romanens Moa är bara 19 år när hon kliver in på äldreboendet Liljebacken, precis som Sara Beischer när hon fick sitt första jobb inom äldreomsorgen för snart tio år sedan. En unik erfarenhet väntar - få arbetsplatser sätter så djupa spår i en ung människa. Men Sara Beischer är kritisk till att unga så lättvindigt får jobb inom äldrevården, utan vare sig utbildning eller erfarenhet.

På Liljebacken står Moa storögd inför allt som åldrandet kan innebära. Underliv som ska tvättas, hår som ska läggas och händer som ska hållas de sista timmarna på jorden - av en naiv 19-åring med skådespelardrömmar.

Liksom Moa har Sara Beischer hela tiden varit på väg någon annanstans och i dagarna är hon färdig lärare. Trots det har hon hela tiden återvänt till äldrevården, där känner hon att hon gör något viktigt. Men skulle hon, eller Moa, säga "jag vill bli vårdbiträde och jobba på ett äldreboende" skulle de flesta höja på ögonbrynen - och där har vi själva grundproblemet, menar Sara Beischer.

Hon ser en äldrevård där ledorden är snabbhet och effektivitet snarare än empati och värme. Det för i sin tur med sig att omsorg utöver det nödtorftiga - en utflykt till konditoriet eller inköp av ett mjukt nattlinne - bara finns så länge personalen slår knut på sig själv. Och inte alltid är de som jobbar inom äldreomsorgen lämpade för det - också ett resultat av dåliga villkor och tuff miljö.

Sara Beischer välkomnar debatten om privatiseringarna av vården som följde efter skandalerna inom Carema-koncernen.

– När vi säljer ut äldreboenden säger vi att det är okej att tjäna pengar på våra gamla, okej att göra miljonvinster. Det är ytterligare ett snäpp i den cyniska synen på åldrandet.

Du säger att arbetet med gamla ger mycket, men inte heller du vill bli vårdbiträde på ett äldreboende. Varför?

– Det ska jag berätta. Låg lön, fruktansvärda villkor, stress såväl fysiskt som psykiskt och emotionellt. Jag säger rakt ut att fyra veckor på en sommar räcker. Det är tufft och jag beundrar alla som fortsätter jobba år efter år. Det finns inte på världskartan att jag skulle göra det. TT Spektra

Elin Viksten

Mer läsning

Annons