Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gränslöst kär i landsfienden

Annons

Bland aktivisterna under studentupprorets 60- och 70-tal fanns åtskilliga som kom från frireligiösa hem.

Intill ledans gräns hade himmelrikets skimrande utopi målats fram för dem genom hela uppväxttiden. Men inte kunde man säkert veta något om livet på andra sidan.

Bättre satsa krafterna på den synligt konkreta värld man trodde sig känna väl. Modellen för ett jordiskt paradis hittade många i Maos Kina.

Edvard Hoem var en av flera tongivande norska författare som engagerade sig i maoistiska partiet AKP-ml. Men reaktionens 80-tal var en tid för avbön och sedan har ursprungets daning definitivt hunnit ikapp predikantsonen.

Både psalmdiktning och bibelhistorier har det blivit innan han nu med romanen Mors och fars historia (Forum) går på spaning efter den egna förhistorien.

Vid sex års ålder inser Edvard att det finns något som heter kärlek och ställer den naivt självklara frågan: "Mamma, älskar du pappa?".

Hennes noga övervägda svar om att hon inte var, men väl blev kär i honom därför att han var trofast "och trofasthet är lika viktigt som kärlek" innehåller den hemlighet som malt i författarens sinne genom hela hans liv och som han nu - när de båda är döda - föresatt sig att utröna.

Vari bestod den trolöshet hon synbarligen fått kännas vid? Så börjar en trevande redogörelse om faderns tidiga kallelse till livsgärningen som förkunnare inom Indremisjonen - ett slags norskt EFS - och om moderns drömmar om värdigare liv än säterjäntans eller sköterskans vid Fåbergs vårdhem.

Tiden för berättelsen är huvudsakligen andra världskriget och platsen det ockuperade Norge, särskilt Gudbrandsdalen och mer efterblivna Romsdal ut mot Molde vid havet.

Här har den godmodige fadern sitt verksamhetsfält och här deltar modern i det världshistoriska dramat som käresta till en tysk soldat. I Lillehammer, närmare bestämt och med ingenjörsofficeren Paul Wilhelm Schaeper.

Hur denna kärlekshistoria tog sig ut vet numera ingen och Edvard Hoems metod är att varsamt dikta den fram. Så blir den till, denna omtumlande passion som i hindret har sitt främsta upphov.

Inget kunde vara mer förbjudet än att i kärlek liera sig med fienden, men där fanns också den fullständigt oemotståndliga lockelsen. Hon låter sig svepas med av den stora, absoluta kärleken, omöjlig att kontrollera.

Det går som det brukar. Med barn blir hon och det svarta sveket följer när tysken utan ett knyst dryper iväg bortom allt syn- och hörhåll.

Kvar blir kärlekssorgens smärta och den oförlåtliga skammen att vara mor till en tyskunge. Till gömstället hos mostern kommer emellertid den resande lekmannapredikanten som när han underrättas om kvinnans olyckliga belägenhet dristigt hävdar: "Men jag kan ta henne, jag!"

Så inleds nästa hinderbana där kärlekssorg ska vändas till åtminstone acceptans och hela efterkrigssamhällets och särskilt församlingsfolkets djupaste fördomar måste besegras.

Med stor ömhet berättar Edvard Hoem sina föräldrars mödosamma kärlekshistoria på koncis, klar och effektiv prosa som värmlänningen Lars Andersson förvandlat till en själsbefryndad svenska.

Camilla Läckbergs vårbok, som också har tyskebarnsproblematiken som tema, kommer alldeles säker att dra till sig flerfaldigt mer läsare än Hoems bok. Men lika säkert törs jag utlova en långt större djupverkan på Hoemläsarna.

TOMMY SUNDIN

Fakta: Litteratur Roman

  • MORS OCH FARS HISTORIA
  • Edvard Hoem
  • Övers. Lars Andersson
  • Forum

Mer läsning

Annons