Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gangskarl utan gränser

/

Annons

Han verkar ha en mycket välordnad samling av gamla tidningsklipp och engagemangskontrakt.

Gränsöverskridande kan hans musikaliska verk sammanfattas som.

Jazz. Folkmusik. Konstmusik, allt vävs ihop till en sort som är svår att etikettera men man kan utan vidare påstå att han tillsammans med Lars Gullin är den svenska jazzmusikant som genom året lyckats bäst med att fånga det typiskt nordiska utan att man kan beskylla honom för att vara en epigon.

Han plankade in på Ängsholn, som låg nästgårds till musiksläkten Lindbergs, som grabb och rev av en boogie som gjorde honom till byns favorit och farbror Oskar vansinnig av ilska över detta oerhörda tilltag att dra skam och vanära över släkten med sin hottentottmusik.

Han tycks ha haft det svårt med musikens allvarsmän emellanåt och när han, som musiklärare vid kommunala musikskolan i sin nya hemkommun, väckte förslag om att börja spela storbandsmusik tog det hus i helsicke i kollegiet och bland föräldrarna.

Man ifrågasatte med hetta det lämpliga i att föra in negermusik i skolan. Irriterade föräldrar hörde av sig per telefon och hyste farhågor om att deras barn skulle bli musikaliskt fördärvade av slik anti-musik.

Numera är Nils Lindberg accepterad med råge i alla musikaliska läger, det framgår med all önskvärd tydlighet också när man läser boken.

Han tycks ha förekommit i praktiskt taget alla musikaliska sammanhang, överöst med erbjudanden och engagerad av namn som Alice Babs, Duke Ellington och andra giganter.

Möjligen hade man önskat att han emellanåt stannat till vid en och annan händelse i sitt rika musikliv. Nu blir det emellanåt en smula för mycket redovisning av framträdanden och inspelningar. Man blir nyfiken att veta ännu mera om episoder från enstaka speltillfällen.

Nils Lindberg betraktar sin Third Saxes Galore som sin bästa upplaga av den mjuka och välklingande saxuppsättningen, en utveckling av hans första ”saxorgie” i Sax Appeal från 1960.

Den gången spelade Lars Gullin med i gruppen. I den tredje upplagan fanns sonen Peter med.

Påsken 1998 var det urpremiär i Lindgården i Fagersta. På repertoaren stod bland annat musik inspirerad av Himlaspelet.

Väggen bakom flygeln i samlingssalen pryds av konstverk utförda av Västanforssonen Rune Lindström. Den gången kändes som om hela bilden var stora delar av Nils Lindbergs musik:

Varm och innerlig jazz i symbios med Himlaspelet.

Litteratur Självbiografi

AS YOU ARE - MUSIKMINNEN

Nils Lindberg

Svenskt Visarkiv

Mer läsning

Annons