Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett lysande brandtal för romankonsten

Annons

Sedan 1988 har han huggit in på ämnet. Då kom Romankonsten, 1995 följd av De svikna arven.

Den här gången riktar han in sig på hur romanförfattarna befruktar varandra oavsett statstillhörighet, hur de gränser som väl överskridits står vidöppna för evigt och hur humorn varit ett med genren ända från födslostunden.

Men mest av allt betonar han att romanen ger röst åt det som inte kan sägas annorstädes och att den slutar vara konst om den översätts till andra genrer, som till exempel film, därför att dess form och innehåll är oupplösligt förenade.

Att följa Kundera i hans analyser är ett tankens äventyr. Med oförminskad tilltro till sin läsares kunskaper och fattningsförmåga går han till verket och öppnar glipor mot politik och historia. Man gläds åt att vara inbjuden.

Han visar på hur 1800-talet blev beskrivningarnas storhetstid och förklarar det med att mänskorna plötsligt förstod att de skulle dö i en annorlunda värld än den de föddes i. Det gällde alltså att konservera nuet!

Raffinerat visar Kundera hur romanen arbetar med scener århundraden innan bildmedierna erövrat världen.

Han hävdar att Kafka skulle varit ett okänt nämn i dag om denne skrivit på tjeckiska istället för på tyska. I likhet med Goethe anser han att det "oreparabla intellektuella misstaget" vi gjort är vår oförmåga att se Europas litteratur som en enhet.

Som rent nonsens avfärdar han påståendet att man måste kunna läsa en roman på originalspråket för att verkligen förstå den. Sitt påstående underbygger han med att påvisa Rabelais betydelse för en rad av världslitteraturens stora, som alla läst honom i översättning.

Existentialism och surrealism har präglat 1900-talsromanen, enligt Kundera, trots att surrealisterna brännmärkte romangenren.

Kafka skrev i romanerna Amerika, Processen och Slottet om hur byråkratin äter upp våra liv. I samma böcker öppnade han porten för det osannolika. Den har sedan inte stängts. Detta hamrar Kundera in.

Likaså påvisar han skillnaden mellan tragedi och fasa utan tragik. Det sistnämnda benämner han helvetet.

Så sliter denne författare från Prag, som numera är fransk medborgare, ridån från det som förblindar. Men han stannar inte där utan ger också ett råd till framtida romanförfattare.

Strunta i glömskan som sannolikt väntar. Bygg istället din "roman som ett oförstörbart slott av oförglömlighet"! Så lyder hans recept.

Jag är överväldigad efter samvaron med denne extremt informerade Milan Kundera som ibland kan tyckas ologisk men som alltid talar med den engagerades oförminskade glöd!

RIDÅN

Milan Kundera

Övers. Mats Löfgren

Albert Bonniers förlag

Mer läsning

Annons