Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Dikt i dödens frånvaro

Kristian Lundberg läser Lars Gustafssons sista diktsamling och förundras.

Annons

Det är på ett sätt naturligtvis omöjligt att läsa Lars Gustafssons postumt utgivna diktsamling Etyder för en gammal skrivmaskin som ett i sig slutet mikrokosmos; orimligt att föreställa sig att den här samlingen av dikter skulle utgöra en sista avgörande punkt i det livsverk av lyrik som på ett märkligt sätt alltid framstår som aktuellt, som dikterna skrev just nu och här. Men det är det som utmärker en klassiker. Det är ett författarskap som på ett sätt alltid framstår som aktuellt.

Lars Gustafsson

Det har ibland varit svårt att särskilja privatpersonen Lars Gustafsson från den poet som har lånat hans namn. Han har gång på gång skrivit sig bort från diktens scenrum, men alltid för att komma tillbaka i ett slags pågående samtal med sig själv och omvärlden. Men nu har han lämnat oss läsare på ett sätt som gör att det vi har framför oss - på ett plan - får en annan form av undertext, en skiftande oro, som om det är först nu när jag läser mig fram genom hans lyriska produktion som jag inser att det verkligen är satt en definitiv punkt.

Och i Etyder för en gammal skrivmaskin, går det inte att avläsa sjukdom i vissa rader? Kommande död? Det finns frånvarande vänner som nu ges plats i minnesdikter, skall det tolkas på ett speciellt sätt?

Nej. Det är bara trams. Lars Gustafsson skall läsas på det svindlande och vindlande sätt som hans lyriska universum utgör, naturligtvis. Gustafsson inleder med en stramt elegant dikt som formulerar inte minst den overklighetskänsla som finns som ett spänningsfält genom hela samlingen: I det hånfullt ironiska vinterljuset/gled två blå skuggor /mot barriären av nyfallen snö. Först skuggan av en liten hund/och sedan/ den mannens skugga /som äger hunden. /Så föreföll den mindre skuggan/visa den större vägen. Det är inte minst kombinationen av det här spegelvända perspektivet som gör Gustafsson till en fascinerande lyriker, förmågan att blixtbelysa en självklar scen och låta den bli till i all sin komplexitet.

Det finns i Etyder för en gammal skrivmaskin en grundhistoria som återberättar sig själv i variationer. Det är den stora existentiella utsagan om tid, frånvaro, förluster som skrivs fram, bit för bit. Men det är aldrig de stora gesterna, sällan den fulla orkesterns styrka som spelar upp, till ett sådant effektsökeri lånar sig sällan Herr Gustafsson.

Det är förmodligen få samtida kultursidesläsare som har en relation till den koleriske f. d redaktionssekreteraren på Expressen, Björn Nilsson. Men Gustafsson minns honom. I dikten Saknaden efter väster våla kyrkoskog blir det tydligt vilken oerhört väl präglad röst Gustafssons dikt har, raderna faller mellan det privata och det offentliga, mellan just det storslagna och hisnande som finns uppenbarat för den som vågar stanna upp ett ögonblick i det som bara tycks vara en grå dag bland alla andra gråa dagar. Dikten inleds närapå som en Isländsk saga, Björn Nilssons grav finns kvar./Fastän så nära den stora branden./Jag kände honom väl/ och hade väntat mig just det. Det är en lysande inledning till det avslut som igen visar Gustafssons skickliga spel med tid och perspektiv som leder till existentiella utsagor: I min livstid blir det ingen vandring mera över åsarna/ till den fabelaktiga Hörendesjön./ Men kanske i någon annans livstid,/som skall erinra sig då,/ att något eller några skall ha sagt att här fanns en gång en gammal skog/ med helt andra träd. /Men det var länge sedan. /Redan.

Lars Gustafsson

I Etyder för en gammal skrivmaskin möter vi en lyriker som ända in i det sista framstår som så mycket yngre och nyfiknare än vad många av samtidens debutanter lyckas med. Han avslutar det som kom att bli den sista diktsamlingen med en i det närmaste profetisk utsaga, inte minst tycker jag mig här avläsa referenser till den judiska mystiken, Kabbalan: Kom trötta gamla kropp/kom trötta själ! /Oss leder lyktans svaga sken/från rum till rum./Men av den verklighet vi fann är denna trappan som vi ser/dock en helt försumbar del. Kristian Lundberg

Läs om VLT:s nya stipendium till Lars Gustafssons minne

Mer läsning

Annons