Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bokrecension: Så bra är mästerspionens memoarer

David Cornwell – mer känd som John le Carré – har skrivit en gripande skildring av sitt liv som spion och författare.

Annons

I de djupaste skuggor dväljs de sorgliga förrädarna och bedragarna. De svävar osaligt kring i den eviga skärselden. Så låt – för en stund – det fördolda och gäckande omsluta varje tanke, varje steg och rörelse.

John Le Carre, vars riktiga namn är David Cornwell, har skrivit om sitt liv som spion och författare.

I mörkret är alla katter grå, hävdar filosofen Hegel. Det är inte sant. I mörkret förblir få sig lika – de antar främmande former. De styrs av fallenheten för förklädnader, konsten att bli en annan. Rollerna byts. De spelas med skiftande skicklighet. Insatserna kan vara höga. Den som faller ur, som inte förmår vara övertygande, kan få plikta med sitt liv.

Här rör sig spionerna. Här härskar förräderiet och den inte sällan briljanta förljugenheten. Alla är till salu.

John le Carré, vår briljante men nog så kantstötte hjälte och ciceron, har gjort många besök i detta mörkerrike. Han har i Libanon dansat dabke – en form av ringdans – med en uppsluppen Yassir Arafat, druckit kaffe i Wien med Simon Wiesenthal, rökt opium i Laos, delat många flaskor whisky med vännen sir Alec Guinness – som var så skicklig att han blev George Smiley och tog karaktären ifrån författaren.

John le Carré har besökt många krigszoner, blivit hotad till livet, sett dissidenten Arkadij Vaksberg supa sig så redlös att han föll som en fura på sitt vardagsrumsgolv, träffat nobelpristagaren Andrej Sacharov. Han satt och samtalade med Joseph Brodsky när en andfådd väninna kom in och sa att ”du har fått priset”. När Brodsky insåg att det verkligen rör sig om Nobelpriset vände han sig till Carré och konstaterade vemodigt: ”Ett års oavbrutet pratande.”

John le Carré har ett förflutet inom underrättelsetjänsten – att han arbetat för ”Firman” är känt sedan länge, om än aldrig i dess detaljer. I memoarvolymen ”Druvornas tunnel” – i en utomordentlig översättning av Klas Östergren – skriver David Cornwell, vilket är John le Carrés namn, mer ingående om sitt arbete i Hennes Majestäts hemliga tjänst.

Memoarerna är skrivna med samma blandning av precision, inlevelse och den njutbara torra humor som i romanerna. Den drivne författaren lägger sig oavbrutet i bekännelserna – och förvandlar memoaren till litteratur i egen rätt. Det är en lysande bok.

Ingen författare har som John le Carré på ett sturigt begåvat vis och med en seismografisk lyhördhet för skiftande känslolägen utvecklat den brittiska romantraditionen med stark klangbotten i den katolska tron – i Carrés fall tycks dock den vacklande tron och tvivlet vara mer knutet till hans far, en professionell bedragare av den högre skolan – lika delar gentleman, falsk förkunnare och svindlare.

Varje roman av John le Carré öppnar vägarna in till verkligheter, främmande för det flesta. Där härskar tvivel och skuld, korruption och svekfullhet, syndafall samsas sida vid sida med törst efter nåden – inget är tydligt, vägarna visar sig ofta vara labyrinter. De flesta som förmår framhärda i detta skymningsland är hemsökta av förräderiets gissel och girighet, grymhet och blodtörst – och de krassaste av ekonomiska motiv utgör grunden till de katastrofala brotten. Och det gäller inte enbart hans romaner.

Efter en rad lysande författare som Graham Greene och Somerset Maugham, Dorothy Sayers och Anthony Burgess är det få som lika intuitivt och träffande har förmått att fånga och skildra moraliska dilemman, kärlekens svekfullhet, människans bräcklighet inför makten som John le Carré. Och han gör det med en välutvecklad känsla för marionetternas tankar, deras grundläggande motiv när de kastas mellan hägrande drömmar och vardagens tomhet, mellan välgrundande ideal, politiskt pragmatism, passioner och brinnande idéer.

Om det är en av dessa eleganta ironier som endast historien själv förmår att skapa eller om det är en nödvändig förutsättning för dessa särpräglade författarskap, är omöjligt att avgöra. Somerset Maugham tillhörde British Secret Intelligence Service. Det gjorde även Graham Greene. Och John le Carré avslöjar nu att han redan som sjuttonåring som student i Bern blev anlitad att springa småärenden, och 1956 vid tjugofem års ålder värvades han av MI5, fem år senare bytte han på egen begäran till MI6 – ansvarigt för inhämtande av information utrikes. Deras motto lyder: "Semper Occultus”, (Alltid hemligt").

Hur uthärdar en människa att vareviga dag och genom de mörkaste nätter, leva med förräderi och falskhet som en del av personligheten? Kraven är hårda – inte minst den förmågan att dela upp erfarenheter och händelser i väl åtskilda fack. Personlighetens klyvnad där en mörk hemlig sida – som ingen får se – ska förenas med en yttre framtoning som ska bära oskuldsfullenhetens avväpnande charm.

John le Carrés självbiografi är en gripande och givande skildring av ett ovanligt människoöde, skrivet med lika delar distans och uppriktig närgångenhet. Det är talande att Carré inför skrivandet lät anlita två erfarna privatdetektiver med uppdraget att finna så mycket graverande uppgifter om honom själv och hans far som de bara förmådde.

LITTERATUR

John le Carré

"Duvornas tunnel. Berättelser från mitt liv"

Översättning: Klas Östergren

Albert Bonnier förlag

Mer läsning

Annons