Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Lång väg kvar till schyst klädtillverkning

/
  • Beijing Garment, klädfabrik norr om Peking som 2004 var en av H&M:s 150 leverantörer. Då var en genomsnittslön för en arbetare i Kina 580 kronor i månaden. I dag är det snarare i länder som Burma och Bangladesh som kedjorna går på shoppingrundor.

Slaveriet är inte upphävt. Det har bara flyttat utomlands.

Annons

Matens ursprung och kvalité diskuterar vi ofta. Klädernas betydligt mer sällan. Kanske kan boken "Modeslavar" bidra till förändring.

Kläder har aldrig varit billigare än nu. Men västvärldens modeväxlingar och shoppingberoende döljer en otäck baksida. I länder som Burma, Bangladesh och Kambodja finns miljontals textilarbetare, som trots arbetsdagar på tolv-tretton timmar inte tjänar nog för att försörja familjen. De utsätts ofta också för livsfara, för textilindustri är en av världens skitigaste hanteringar.

Svensk textilindustri dog i princip ut i Teko-krisen på 70-talet, allt eftersom lönerna steg och miljökraven skärptes här. Det var då klädkedjorna föddes ur den geniala idén att inte äga egna fabriker utan gå på shoppingtur i världen efter den billigaste produktionen - ofta liktydigt med de lägsta lönerna och sämsta villkoren. När lönerna stiger i ett land shoppar klädkedjorna i ett annat.

Det arbetarna berättar i boken har vi - skamligt nog - hört förr, så här följer bara lite av det värsta. Floden i Kina med närområden som är helt biologiskt döda efter nedlagd textilindustri. Fabriken i Bangladesh där arbetarna uppmanades gå in och jobba trots sprickor i byggnaden, som sedan rasade och dödade 1100 människor. Garveriområdet Haziarabag i Bangladesh som är en av jordens tio giftigaste platser, där läderarbetarna som regel dör innan de fyllt 50.

När man öppnar en bok som den här väntar man sig en uppläxning - det är ju faktiskt vi konsumenter och vår hunger efter billiga kläder som driver det vidriga systemet. Men slutsatsen är delvis en annan. För att höja en arbetarlön i Bangladesh till en nivå som det går att leva på behövs bara några kronor till på prislappen. Det skulle vi gladeligen betala; vi skulle inte ens märka det. Kruxet är att få pengarna att gå till arbetarna och inte till exempelvis klädföretagen. H&M-magnaten Stefan Persson är god för ofattbara 180 miljarder, och det är inte hans egna händer som sytt ihop den förmögenheten.

Författarna redogör noggrant för hur de fått fram uppgifterna, utan att bli långrandiga och obegripliga. Den första tanke man får är att tacka himlen för att det ännu finns journalister som är envisa och kompetenta nog att rota fram dessa sanningar. Den andra är att aldrig köpa en klädtrasa mer i sitt liv. Men det kommer man förstås att behöva. Det jag saknar - som så ofta med författare som är ivriga att berätta allt de fått veta och hur det inte borde vara - är en djupare diskussion vad man som läsare och konsument själv kan bidra med. Annars kan man lätt känna sig maktlös och strunta i alltihop.

Det som skymtar är att vi (förutom att trycka på hos lagstiftarna) ska köpa färre plagg men dyrare och av bättre kvalitet - var nu dessa grejor finns att få tag på och hur jag ska veta att jag betalar för kvalitet och inte för varumärke, till exempel. Och vad händer med arbetarna om vi bara köper en tredjedel av tidigare mängder? Å andra sidan r det inte svårt att låta bli att köpa kläder. Det finns få områden där vår konsumtion är så löjligt överdimensionerad. För att hålla oss hela, rena och varma krävs bara en futtig bråkdel av allt vi köper.

Slit, laga, byt, sy om, köp och sälj second hand i stället för att köpa nytt - det är inte svårt. Mindre till Stefan Persson och mer till arbetarkvinnorna i Bangladesh - det är knivigare.

Mer läsning

Annons