Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bok: Bostäder åt alla - eller bara åt de rika?

13 myter om bostadsfrågan. Författad av forskargruppen CRUSH (Critical urban sustainability hub)
Dokument Press

Annons

En grupp forskare, som sysslar med bostads- och hållbarhetsfrågor, har samlat sig till en bok där de vill servera andra sätt än de vanliga att se på bostadsdebatten. De menar att det finns ett stort antal myter i debatten. Myter som om de får stå oemotsagda tenderar till att betraktas som naturligt givna. Resultatet har blivit en lättläst bok som ger massor med argument till den som vill se en mer rättvis bostadspolitik.

Moderna lägenheter - byggda för att ge bostad åt människor som behöver dem eller för att tjäna pengar?

Den kanske mest grundläggande myten är att marknaden vet bäst. Regeringen Bildt hade 1991 lagt ner bostadsdepartementet. Det försvarades senare av Mats Odell, KD, med att "Vi har ju inget lastbilsdepartement för lastbilsfrågor eller någon lastbilsminister. Varför skulle vi då ha för bostadsfrågor?" Bostaden hade därmed förvandlats från en grundlagsfäst rättighet till en vara, som vilken annan vara som helst på marknaden. Och, visar forskarna, det är just marknaden som är problemet, istället för lösningen. Eller kanske rättare, att politiker lämnat ifrån sig makten över boendet till bostadsbolag och banker. Marknaden bygger inte för de som behöver bostad, utan där det är lönsamt.

En annan spridd myt som gruppen visar på är att kraven på bostäder måste sänkas för att bolagen ska kunna bygga billigare. Därför har kraven nu också sänkts, vad gäller minsta storlek för lägenheter, för bullernivå och för ljusintag. Nu byggs studentbostäder på 10 kvadratmeter till och med.

Det borde vara dags att ställa oss frågan vart är vi på väg, när vi nu för första gången, sedan svenska politiker på 30-talet beslutade att via kommunala och kooperativa bostadsbolag bygga billiga och bra bostäder för alla, kan se att boendestandarden sjunker för de minst bemedlade.

Forskargruppen visar i kapitel efter kapitel exempel på en ökande ojämlikhet. De med gott om pengar har inte svårt att köpa nya lägenheter. Och de lägenheterna blir allt större, medan 40 % av ensamstående föräldrar bor trångbodda. Detta talas det dock inte om.

Författarna ger inget tydligt svar på krisen i bostadsfrågan. Men de pekar ut grundproblemet, att banker och bolag har fått för mycket makt. Att pengar hamnar där istället för i bostadsbyggande. Att allmännyttans bolag borde få i uppdrag att bygga bostäder åt de som behöver bostad och till rimliga priser. Utförsäljning av miljonprogrammets hus borde stoppas för att istället renovera dem. Allt för att stoppa spekulation i vinster på boende och samtidig försämring av boende för hyresgäster. Det blir inte lätt, säger de, men strävan mot en mer solidarisk politik måste finnas där, trots en omvärld av ökad polarisering.

Klart är att denna bok stimulerar till vidare diskussioner. Den borde distribueras till alla bostadspolitiker för att ge nya inspel i debatten. Är det hållbart att bygga bara för de rika?

Mer läsning

Annons