Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bisarr figur i rutten (s)ubkultur

Annons

Tre dagar efter mordet på Olof Palme utsågs vice statsminister Ingvar Carlsson till ny partiordförande av socialdemokraternas partistyrelse.

Efter utnämningen väntade två personer på honom i hallen utanför kongressalen i Folkets Hus i Stockholm - länspolismästare Hans Holmér och bokförläggaren Ebbe Carlsson. De var där för att informera honom om läget i mordspaningarna.

I sina memoarer Så tänkte jag berättar Ingvar Carlsson att han inte förstod vad Ebbe Carlsson hade där att göra. Däremot ifrågasatte han aldrig förläggarens minst sagt tvivelaktiga närvaro.

Ebbe Carlsson ville lösa Palmemordet och satsade allt krut på PKK-spåret. På kort tid drog han in statsråd och höga ämbetsmän i den märkliga härva som skulle ända med förskräckelse sommaren 1988 i den så kallade Ebbe Carlsson-affären.

Med sina unika kontakter i regeringskansliet och inom polisen lyckades han bland mycket annat skaffa sig (utan att ha något formellt uppdrag) tillgång till hemliga handlingar, en personlig livvakt med polisbil och ett rekommendationsbrev från justitieministern.

Han var på väg att bygga upp en halvprivat säkerhetspolis. Expressen var skandalen på spåren och när hans livvakt fastnade i tullen med olaglig buggningsutrustning var det, som det heter, helt kört.

Ebbe Carlsson lyckades med konststycket att fälla en justitieminister, en rikspolischef och en Säpo-chef.

Författaren och journalisten Anders Isaksson är väl insatt i den svenska socialdemokratins historia. Han har bland annat skrivit ett fyra band omfattande standardverk om Per Albin Hansson och folkhemmet (1985-2000) och utforskat samtidens politiska elit i Den politiska adeln (2002 och 2006).

I Ebbe - mannen som blev en affär blandar han den konventionella biografin med den politiska krönikan.

Isakssons beskrivning av Carlsson är inte direkt någon hagiografi; Carlssons narcissism, hans manipulativa drag och hans barnsliga äregirighet framhävs.

Carlsson var, om vi får tro Isaksson, en tämligen hållnings- och karaktärslös person.

Men han var också oerhört socialt begåvad, charmig och humoristisk. Han byggde, och utnyttjade maximalt, ett omfattande socialt kontaktnät.

Och han trivdes i de mäktigas sällskap. Han försatte exempelvis få tillfällen att framhäva betydelsen och omfattningen av sina förbindelser med Olof Palme.

Isaksson liknar honom vid Woody Allens filmfigur Zelig, en kameleontlik figur som smälte in i den omgivning i vilket han för tillfället befann sig.

Men den jämförelsen haltar, eftersom det lika ofta verkar som om omgivningen anpassade sig efter honom.

Det är inte som amatörpsykolog Isaksson utmärker sig, det är inte porträttet av Ebbe som är bokens behållning.

Det är när Isaksson koncentrerar sig på det egentliga händelseförloppet som han visar sin briljans, när han lägger pussel och tolkar utifrån källor som inte sällan motsäger varandra.

Allra mest angelägen känns boken när han beskriver och analyserna den politiska subkultur som var förhärskande inom det socialdemokratiska toppskitet under de här åren.

Ebbe Carlsson var en bisarr figur. Rader av personer visade prov på dåligt omdöme, till och med mycket dåligt omdöme.

Situationen var även exceptionell, men det förefaller som om den här subkulturen med luddiga gränser, inte minst mellan politiker och myndigheter, var en nödvändig förutsättning för att det skulle kunna spåra ur så totalt som det faktiskt gjorde.

OLA WIHLKE

Mer läsning

Annons