Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Back to buskis - Andreas Nordström ser onyanserade tv-skildringar av landsorten

Samtidigt i Hofors, Plötsligt i Vinslöv och Ullared. Andreas Nordström ser landsortsskildringar där ambitionen inte är att förstå utan att betona avståndet mellan stad och land.

Annons

Det finns en elak glimt. Så beskriver småstadsföretagaren Anders Nygårds dokumentärserien “Samtidigt i Hofors” i en intervju med Radio Dalarna.Det är träffsäkert formulerat. För den nedlåtande tonen i SVT:s berättelse om det gästrikiska brukssamhället är subtil. Å andra sidan behöver den som vill göra tv som ler överseende åt tillvaron utanför storstäderna inte vara så värst övertydlig nuförtiden. Vi tittare har matats med så många arroganta landsortsskildringar att vi fattarändå. Vi kan kodspråket.Förmodligen började det med dokumentären “Plötsligt i Vinslöv” från 1999, en skickligt genomförd studie i rural kitsch. Sedan dess har vi översvämmats av program som “Böda camping” och “Ullared”.

Därför räcker det att en trevande tystnad där borta i Hofors betonas med hjälp av slug klippteknik för att vi ska förstå vad tv-makarna vill säga: att livet rör sig trögare på vischan. Eller så får en kamera dröja sig kvar vid något annorlunda precis så länge att dess blick förvandlas från betraktande till dömande.

Som Lars-Eric Jönsson skriver i en klok text i Sydsvenskan så kännetecknas alla dessa lantisberättelser av att de mäter ut en distans. De drivs inte av ambitionen att förstå utan vill istället betona avståndet mellan stad och land. Något som förmodligen uppskattas av somliga storstadstittare i sina Josef Frank-mönstrade soffor.

Ju bonnigare typerna i tv:n framstår desto mer sofistikerat och bekräftande upplevs det egna urbana livsvalet. Möjligen lindrar det också huvudvärken över mångmiljonlånen på lägenheten en smula.

En likhet mellan serierna från obygden är även att de konsekvent utformas som lättsamma komedier. Ingen tas på allvar och ingenting är viktigt. Strunt samma att Hofors en gång i tiden toppade landets självmordsstatistik. Nu är tv här och då är allting sköj, dygnet runt, och alla bjuder på sig själva.

I det fjärde avsnittet av “Samtidigt i Hofors” finns en intressant scen. Det är festival i stan och ynglingen Sebbe ska uppträda. Han är så nervös att han håller på att gå under. Att få ställa sig på den där scenen, som i det här fallet råkar vara ett traktorsläp, är precis så oändligt betydelsefullt som det kan vara för en ung människa.

Men just precis när detta ögonblick är på väg att utvecklas till något sant och berörande så tutar det igång lite festlig musik i bakgrunden som låter som om den hämtats från “Mupparna”. Och återigen reduceras Sebbe till en skojig krumelur. Back to buskis.

Anledningen till att de medverkandes personligheter är så hårt kringskurna handlar förstås om att det skulle störa berättelsen om de skildrades nyanserat. Då skulle det inte bli roligt längre.

Det är möjligen en drastisk association, men när jag pratar med fotografen Jens Olof Lasthein slås jag av att den belgiska staden Charleroi skildrats med en liknande nyanslöshet.

Vi uppehåller oss länge vid den italienske fotografen Giovanni Troilos bildsvit från Charleroi. På fotografierna framträder ett samhälle bortom all räddning. Söndertrasat av fattigdom, droger, prostitution och laglöst våld. I en medföljande text kallar Troilo staden för en postindustriell mardröm och konstaterar att invånarna desperat försökte hålla demonerna på avstånd med hjälp av sjukt sex, rasism, neurotisk fetma och psykofarmaka.

2015 vann bilderna World Press Photo i klassen samtidsfrågor. Men kort därpå drogs priset tillbaka. Flera av fotografierna var arrangerade. En fotojournalistisk dödssynd.

Men enligt Jens Olof Lasthein, som själv porträtterat Charleroi i den utmärkta fotoboken ”Home among black hills”, är Troilos rent tekniska förbrytelser ointressanta. Det avgörande problemet är bildernas akuta brist på mänsklig detaljrikedom. De visar enbart människor som faller fritt mot sin egen undergång i minutiöst estetiserad slow motion. Inget annat. Troilo har, som Lasthein uttrycker det, ägnat sig åt social pornografi.

För all del, sedan stålindustrins kollaps har Charleroi, i likhet med Hofors, haft det kämpigt. Men sedan millennieskiftet har stadens ekonomi faktiskt repat sig. Det valde emellertid Troilo att blunda för eftersom det krånglade till hans onda saga om mörker och misär. Både Charleroi och Hofors är alltså offer för en form av regisserad journalistik.

Efter att jag pratat med Jens Olof Lasthein återvänder jag till hans fotobok “Meanwhile across the mountain”. Den är resultatet av ett oändligt antal resor kring Kaukasus. Här finns bilder från republiker och regioner som jag inte skulle ha en chans att stava till utan googles hjälp, som Abchazien, Kabardinien-Balkarien och Nachitjevan.

Det är platser som bär på djupa sår av konflikter och kaos. Men de medverkande i boken behöver inte skämmas över en enda bild. Här finns ingen lyteskomik, inga offer. Bara människor, hela och levande, som speglas genom Lastheins klarvakna nyfikenhet. Det är bilder som gör att det mentala avståndet till ett område som den ryska delrepubliken Adygej faktiskt krymper lite.

Som världen ser ut i dag är det svårt att tänka sig en viktigare insats.

LÄS MER: Andreas Nordström "Vi förhäxas av hemvändaren"

Mer läsning

Annons