Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anyuru vill vara sansad muslimsk röst

Han har ett "turbulent och fantastiskt" år bakom sig. När Johannes Anyuru i december tog emot Augustpriset och tackade Gud med den arabiska frasen "Alhamdulillah" var det en viktig symbolisk handling. 2017 var året då han valde att formulera sig som muslim i offentligheten.

Annons

Johannes Anyuru sträcker sig ivrigt efter tekoppen. Han är sliten efter en natts dålig sömn på ett hotellrum med "en konstig jättestor tapet" och ett arbetstempo som åtminstone på papperet ser ut att vara extremt högt.

Knappt har uppmärksamheten kring den Augustprisbelönta romanen "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" lagt sig förrän det är dags att presentera nästa bok, essäsamlingen "Strömavbrottets barn". Samtidigt skriver han på filmmanuset till "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar", planerar in nya skrivarkurser för ungdomar i Göteborgs förorter och skissar på en kommande roman. Hemma pockar yngsta dottern Aya, 19 månader och resten av den stora familjen Nelson-Anyuru på uppmärksamhet.

–Egentligen skulle jag behöva semester, säger han med det snabba tillägget "skriv inte det".

Nej, Johannes Anyuru är inte ute efter att plocka enkla sympatipoäng. Han har alltid ansträngt sig för att hitta precisa formuleringar, sådana som inte går att avfärda eller missförstå, men nu är det viktigare än någonsin. Terrordådet på Drottninggatan i Stockholm i april 2017 blev en sorts vägval för honom som offentlig person.

– Det har varit ett år när jag har valt att formulera mig som muslim i stället för i huvudsak som en svart människa, eller inom citationstecken "en människa". Jag har bara talat som muslim – och den rösten är annorlunda och ovan för mig att tala med, säger han.

Hur skiljer sig den rösten från andra? Som svart refererar han till en berättelse om rasism och antirasism som nästan alla människor i Sverige skriver under på, menar Anyuru. Den säger att man inte ska döma en människa för att den har svart hår, att det är fel att göra det, att det är moraliskt förkastligt.

–Det går att vara mycket mer radikal, hård och kompromisslös när man talar om en rasism som handlar om vithet och svarthet. Men att tala som muslim är inte alls så. Det är en mycket, mycket mer komplicerad fråga.

Han letar efter något att exemplifiera med och hamnar lite frustrerat i den ofta debatterade frågan om böneutrop i svenska städer, varför så många är emot det.

–Jag tror inte att det är så enkelt som att det bara handlar om rasism. Och även om det skulle vara så finns det ingen konsensus i Sverige om att det skulle vara så.

Från början tänkte Johannes Anyuru publicera essäsamlingen

I sådana sammanhang kan man inte gå in i debatten med en lika kompromisslös attityd, med en färdig föreställning om hur berättelsen ska se ut.

– Det är en förhandling på något sätt, som på något märkligt sätt liknar poesi. För när du skriver poesi måste du också skriva fram den berättelse som du anropar, skriva fram den grammatik som du använder, i samma gest, i samma språng.

Just den skillnaden är märkbar i "Strömavbrottets barn" med texter samlade från 2010 till 2018. De tidiga texterna om rasism och klass har en hårdare, mer konfrontativ ton medan de essäer som har ett senare datum ofta upplevs som öppnare och mer resonerande. Några av texterna har också kommit till i samarbete med andra, med hustrun Sara Nelson, med ungdomarna i de skrivarkurser arrangerade av gräsrotsinitiativet Pantrarna.

Från början tänkte han publicera boken samtidigt som "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" – som ett slags hjälp på vägen för romanens läsare.

– Uppriktigt talat var jag orolig för hur romanen skulle bli läst. Och då tänkte jag att om jag ger ut det jag har skrivit på kultursidor och akademiska tidskrifter så blir det en sorts bruksanvisning till mina värderingar, i brist på bättre ord. Men det avstyrde min förläggare, han tyckte att det var en dålig idé – och det var det ju.

Ett par av texterna i

Det gav honom tid att skriva fler essäer, bland annat ett par större texter om islam i den svenska politiken. Varför var det viktigt?

–Hur ska jag uttrycka detta så att det inte blir dumt? För att islam har hamnat mitt i svensk politik, mitt i europeisk politik, mitt i europeisk självförståelse. Det har blivit en mörk spegel som Europa tittar in i och säger "det där är inte vi".

Sara Ullberg/TT

Fakta: Johannes Anyuru

Född: 1979 i Borås.

Uppvuxen: I miljonprogramsområdet Araby i Växjö.

Bor: I Göteborg.

Familj: Fru och fyra barn.

Bakgrund: Debuterade 2003 med diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya". Samma år turnerade han tillsammans med Dj Khim i Riksteaterföreställningen "Abstrakt rap". För diktsamlingen "Städerna inuti Hall" nominerades han till Augustpriset 2009. Det stora genombrottet kom med romanen "En storm kom från paradiset" 2012, som han bland annat nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och Augustpriset för. 2017 fick han Augustpriset för romanen "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar".

Aktuell: Med essäsamlingen "Strömavbrottets barn. Texter om konst, våld och fred 2010–2018". Skriver just nu på filmmanuset till "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" tillsammans med den amerikanske poeten Mercies May.

Johannes Anyuru om...

... nästa bok:

"Jag tänker alltid att nästa bok ska bli rolig, även den roman som jag arbetar på nu som kommer om tio år. Jag säger tio år för att inte ha några förväntningar på mig. Det är fruktansvärt svårt att skriva något roligt."

... humor i litteraturen:

"Skrattet är väldigt mäktigt. Jag tror att Jonas Hassen Khemiri som debuterade samtidigt som jag gjorde en väldigt intelligent sak när han skrev roliga saker om friktionen och våldet i det mångkulturella. Han gjorde det alldeles uppenbart, på det sätt som jag som muslim försöker göra via poesin nu. Han gjorde det uppenbart via skrattet."

... Goran Kapetanovic som regisserar filmatiseringen av "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar":

"En av de saker han sade till mig när vi träffades var att "för mig handlar den här romanen om min barndom i Sarajevo som slets sönder av etniska spänningar". Det var fint och gåtfullt att höra hans berättelser från barndomen och hans referenspunkter. Och ännu en gång inse att det här som jag skriver om har redan hänt, det är en dystopi, men den har redan inträffat."

Mer läsning

Annons