Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Andreas Nordström: ”Nostalgin har utvecklat sig till vår tids folksjukdom”

Annons

Jag ska inte komma här och påstå att jag hade en svår barndom. Med detta sagt, helt enkelt var det inte att växa upp i Hedemora med en brinnande kärlek för gapig punkrock. Jag föreställer mig om att det påminner om att bo i England och uppskatta god tandvård.I detta vakuum kom ett radioprogram att bli mitt andningshål. ”Bommen” hette det. Här hörde jag band som Napalm Death för första gången. Och i detta låg själva magin: programmet spelade enbart ny musik. Lyssnandet innebar ett oavbrutet upptäckande och det gjorde världen så mycket större.

Jag måste rikta blicken framåt. Annars var risken uppenbar att jag blev nostalgisk.

Programmet påverkade mig så djupt att jag gjorde något jag aldrig gjort vare sig förr eller senare – jag skrev ett beundrarbrev. Tanken var väl egentligen att säga tack till programledaren Lars Aldman. Istället fick jag ett infall och ställde en massa snusförnuftiga frågor om det bortglömda isländska 80-talsbandet Þeyr. Jag antar att jag ville imponera på honom.

En tid senare kom det ett brev. Min andliga vägledare hade svarat! Jag läste andaktsfullt och förberedde mig på att bli hyllad för min hypercoola smak. Istället fick jag en lång och välformulerad utskällning.

Och vad annars? Själva idén med ”Bommen” var ju att lyfta fram det nya. Med skärpa i tonen konstaterade Aldman att jag slösade bort mitt liv när jag lyssnade på geriatrisk postpunk. Sånt kunde skivsamlande farbröder med mal i kavajfickorna ägna sig åt. Jag måste rikta blicken framåt. Annars var risken uppenbar att jag blev nostalgisk. Ett värre öde kunde han inte föreställa sig. Han talade om nostalgi som om det handlade om heroin.

Ett färskt exempel är den kollektiva lyckopsykos som uppföljaren till tv-serien ”Twin peaks” förorsakat.

Med åren har jag omfamnat brevets stränga credo som en levnadsregel. Med Aldmans ord som vägledning har jag valt att tolka det som att vi inte bara kan hoppas på att det finns fantastiska ting att upptäcka bakom framtidens gathörn – vi kan räkna med det. Det är så mänskligheten fungerar. Vi återuppfinner oss själva, hela tiden. Det är så vi överlever.

Man kan fråga sig vad nestor Aldman skulle säga om den samtid vi befinner oss i nu, där nostalgin utvecklat sig till en folksjukdom. Ett färskt exempel är den kollektiva lyckopsykos som uppföljaren till tv-serien ”Twin peaks” förorsakat.

Vi verkar dessutom bli allt mer otåliga över att få gosa ner oss i det förflutnas famn. Dåtiden hinner knappt omvandlas till imperfekt. Den populära Youtube-kanalen Fail Army, som specialiserat sig på videor med folk som trillar och klantar sig, publicerar regelbundet retroklipp. Sedan sitter publiken och mysfnissar sentimentalt åt snubbelfilmer som har några år på nacken. Ja tänk hur det var, i förrgår.

Då betraktades nostalgin som en sjukdom.

Ordet nostalgi lanserades 1688 av en schweizisk arméläkare som korsade grekiskans nostos (hemkomst) och algos (smärta). Då betraktades nostalgin som en sjukdom. Annat är det alltså i dag. Nu hörs försvarstal för nostalgin allt oftare. Huvudargumentet verkar vara att det är så mysigt.

I en lång utläggning i The Guardian om nostalgins konstnärliga betydelse konstaterar Charlie Lyne att den som inte minns de många svagheterna i de två senaste Spiderman-filmerna är dömd att upprepa dem. Det har han möjligen rätt i. Men ett alternativ till att tvångsmata världen med filmer om en kille i blåröda trikåer kan ju faktiskt också vara att sluta med det. Att istället göra en helt ny film om något annat.

Nostalgin har ett påtagligt dåligt minne. Den får oss att längta efter något som oftast aldrig har funnits.

Att vi hemfaller åt nostalgi är inte särskilt konstigt. Nostalgin har ett påtagligt dåligt minne. Den får oss att längta efter något som oftast aldrig har funnits. Den förskönar det förflutna och tvättar bort besvärligheter tills allt som återstår är sockrigt fluff. När tillvaron är stökig ger nostalgin en snabb fix med trygghet. Den är ett emotionellt life hack.I essän ”It never was golden” påpekar Alan Jay Levinovitz, assisterande professor i filosofi vid James Madison University i Virginia, att nostalgi har hjälpt både förintelseöverlevare och demensdrabbade att stärka sina jag. Studier har också visat nostalgi kan öka den empatiska förmågan och motverka ensamhet. Samtidigt konstaterar Levinovitz att nostalgins krafter också kan missbrukas.

Men framför allt så vet de hur man använder nostalgi som ett politiskt vapen.

Maktlystna ledare som Putin, Erdogan och Trump kallas gärna för nostalgiska. Det kanske de är. Men framför allt så vet de hur man använder nostalgi som ett politiskt vapen. De har spelat skickligt och ytterst välkalkylerat på vår rädsla för morgondagen. Det var med pessimismens hjälp, en nära släkting till nostalgin, som Donald Trump blev president. För som Alan Jay Levinovitz formulerar saken så är föreställningen om att det var bättre förr en lögn som infekterar den vars omdöme har försvagats av rädsla och osäkerhet. Att våga tro på framtiden har blivit radikalt.

Nostalgin är en förunderligt mäktig naturkraft. Det är lätt att bli förförd och bortsvept. Men den som behöver ett motgift kan med fördel lyssna på Agnes Sandqvist, en liten dam från Sollentuna som föddes 1910. Inför sin 105-årsdag intervjuades hon i Dagens Nyheter och levererade en knivskarp sanning.

–  Jag förstår inte de som säger att det var bättre förr. Ingenting var bättre förr.

LÄS MER: Nordström ”Vi förhäxas av hemvändarna”

LÄS MER: Kulturens serie om demokrati

LÄS MER: Back to buskis, Nordström ser onyanserade skildringa av landsbygd

Mer läsning

Annons