Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Viktigt att M förstår att krisen inte bara beror på samtalsöppningen till SD

/

Annons

När M:s kommunpolitiker i helgen håller Sverigemöte i Karlstad handlar den enkla berättelsen om partiets opinionskris om M-väljare som ogillar SD.

Självklart finns väljarna som gått över till C på grund utspelet i januari om att använda SD som parlamentariskt underlag. Men M:s kris är betydligt mer mångbottnad.

I praktiken har M sedan valnatten 2014 saknat en idé om vilket parti man vill vara. Fredrik Reinfeldts hastiga sorti kastade ut partiet i ett vakuum där all tid gått åt till kortsiktig krishantering – från omläggningen av migrationspolitiken till decemberöverenskommelsen.

Därmed blev det också omöjligt att i lugn och ro utvärdera och analysera vad som blev rätt respektive fel under åtta år i regeringsställning.

Detta har gett upphov till en kortsiktighet och brist på helhet i det politiska arbetet, vilket blev tydligt i spåren av SD-utspelet.

Det var uppenbart att M behövde hantera situationen där många av partiets väljare börjat ställa sig frågande inför partiets vilja att på allvar utmana den rödgröna regeringen.

Att man då öppet talar om de möjligheter som ryms i de faktiska majoritetsförhållandena i riksdagen är det knappast någon M-aktiv som ifrågasätter.

Däremot konstaterar många att kommunikationen kring utspelet blev ett fiasko.

Framförallt misslyckades M-ledningen med att visa vad utspelet konkret syftade till. I stället hamnade man i en speldiskussion som inte gått att vinna.

Det kan jämföras med S som också med jämna mellanrum betraktar SD som ett möjligt parlamentariskt underlag, men som förmår vara tydliga med vilken sakpolitik önskan om SD-stöd syftar till.

Det gäller exempelvis den nu aktuella frågan om att riva upp Lex Laval.

Bristen på långsiktighet märks också i partiets oförmåga att formulera en tydlig reformagenda som kan bryta den nedåtgående förtroendekurvan för M:s ekonomiska politik.

Medan man använder stora ord för att beskriva tillståndet i landet, är de reformförslag M-ledningen hittills presenterat ytterst modesta jämfört med vad Fredrik Reinfeldt, som själv undvek de stora orden, gick till val på.

Men M måste också vinna väljare från SD. Annars är risken stor att de opinionsmätningar som nu gör SD till näst största parti blir verklighet i nästa val.

Det kräver hårdhet och trovärdighet i frågor som migration och trygghet. En del i de andra allianspartierna lär ogilla detta.

Samtidigt är både C och L, för att kunna förverkliga så mycket som möjligt av sin politik, beroende av att M bidrar till att alliansen som helhet blir så stark som möjligt i nästa val.

För inga fantasier om samarbete med S kan ersätta de sakpolitiska och ideologiska band som förenar allianspartierna.

Att M lyckas både med sin strategiska positionering gentemot SD och med arbetet att formulera ett kraftfullt reformprogram är därför något som angår alla som vill se mer av liberal politik bli verklighet.

Annons