Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Vad är väl ett bröllop på slottet? Jo, alldeles sagolikt

Folkets jubel hördes genom tjocka stenväggar när Sofia Hellqvist från Älvdalen sa ja till sin prins. Ett förtjust fniss spred sig i Slottskyrkans bänkrader.

Själv satt jag längst bak i kyrkan tillsammans med sju, åtta inbjudna journalister. Veckan innan vigseln hade hovet meddelat att DT fick en plats.

Själva vigseln såg ni bättre på tv, men det var häftigt att vara där – eller snarare sagolikt – att få gå på röda mattan över borggården medan paraduniformerade blåser fanfar, och att vallas av män i guldbroderade uniformer med stiliga huvudbonader.

Jag tog tåget ner på morgonen och tänkte att "nu skulle mormor se mig", hon som troget prenumererade på Svensk Damtidning med ett outsinligt intresse för kungligheter.

Den allmänna nyfikenheten verkar inte minska. DT sände direkt från både Stockholm och Älvdalen, och SVT sände nästan tolv timmar när Sofia Hellqvist fick sin prins.

Trots allt fanns hon med under dagen, min mormor. Dresskod i Slottskyrkan var "mörk kostym", och det visade sig innebära klänningar som går över knäna i exklusivt material.

Min garderob är helt befriad från siden och sammet – Aspebodadräkten blev räddningen. Mormor växte upp där, mellan Falun och Borlänge, som ett av sex barn i banvaktsstugan i Olsbacka.

Dräkttricket i Stockholm är ett säker kort för den som vill ha uppskattning. På min väg genom stan blev jag fotograferad med japaner, australiensare och amerikaner - alla imponerade över att dräkten kom "from the same region" som Sofia.

Huvudstaden var mer kunglig än vanligt denna lördag. Solen glittrade i vattnen runt slottet och redan vid lunch stod hundratalet rutinerade rojalister och väntade vid rätt sektion av avspärrningarna, den där chansen fanns att se finfolket.

Det var svepande, yviga balklänningar - som visade vilka som skulle på middagen efteråt, där var det hellångt. Det var höga klackar över kullerstenarna på slottsbacken, vällagda lockar och fotostopp på röda mattan.

Längst bak alltså, men jag och kollegan från Nya Wermlandstidningen hade fått platserna längst ut och såg bra när folk gick förbi - de finns på riktigt de där som annars förekommer i glättade veckotidningar.

Mycket har ju redan sagts om brudparets personliga musikval och val av utsmyckning. Jag gillade hundkexen, ormbunkarna och björkarna, och håller tummarna för att det nykungliga (o)skicket med brudöverlämning inte sprider sig. Att klappa ut finfolket i gospeltakt kändes dock fräscht.

Och de strålar verkligen, Sofia och Carl Philip. En del har talat om en Askunge-saga, men det är ju trams. Hon är en duktig yrkesmänniska, och kommer inte från något sotigt utanförskap.

Trots det får jag väl travestera Disneyfilmen: Vad är väl ett bröllop på slottet?

Jo, det är varken trist eller tråkigt, utan alldeles underbart!