Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Till sist börjar Moderaterna hitta hem igen

Migrationspolitiken har gjort Moderaternas koalition mellan liberaler och konservativa omöjlig. Det har varit en återkommande förklaring till partiets opinionskris och för Centerpartiets förmåga att locka till sig liberala moderater. Senast av Fredrik Reinfeldts tidigare talskrivare Moa Berglöf (Sydsvenskan 3/7).

Anna Kinberg Batras Almedalstal, som på söndagen avslutade årets politikervecka kretsade kring moderata kärnvärderingar som lag, ordning och värdet av arbete. I sig kommer talet knappast vända den moderata opinionskrisen. Det intressanta är dock att man för första gången på länge skymtar konturerna av ett parti som vågar blicka framåt och ge ett svar på vilket parti man egentligen vill vara.

Och bilden passar inte in i tanken på ett ofrånkomligt vägval mellan liberalism och konservatism.

På M:s ekonomisk-politiska seminarium i Visby (6/7) förklarade partiets finansministerkandidat Ulf Kristersson att berättelsen om den “framgångsrika internationaliseringen” måste återupprättas. Utmaningen är att formulera en politik som gör det möjligt för Sverige att fullt ut dra fördel av globaliseringen.

Kristerssons talade om “en kravfylld svensk öppenhet” där Sverige ska vara ett land som är öppet både ekonomiskt och för migration. Det senare förutsätter dock att egen försörjning blir norm i migrationspolitiken.

Budskapet pekar på bristerna i den tidigare M-politiken. Samtidigt knyter det an till det bästa hos Fredrik Reinfeldts moderater. Som i partiets kampanjfilm 2014 där en thaimatskiosk symboliserade både hur migration ger människor chansen och betydelsen av arbete och företagande.

Men Kristerssons budskap handlade även om att Sverige är ett samhälle som bygger på, och hålls samman av, en liberalism och individualism, som internationellt sett sticker ut. Om öppenheten ska fungera krävs förmågan att säga att den som inte är beredd att anpassa sig till dessa värderingar kanske bör välja ett annat land för att förverkliga sina drömmar.

Meningarna lär gå isär om den kravfyllda öppenheten ska ses som liberal eller konservativ. Men just däri ryms en viktig poäng. Föreställningen att konflikten mellan höger-vänster ersatts av en ny konfliktlinje mellan öppenhet och slutenhet följs alltför ofta av uppfattningen att denna nya konflikt kräver kategoriska ställningstaganden. I själva verket kan en liberal övertygelse om öppenhetens värde mycket väl gå hand i hand med en konservativ förståelse för gemenskapens betydelse. Kanske förutsätter de två rentav varandra.

De senaste åren har det varit tacksamt, inte minst för företrädare för andra allianspartier, att kritisera Moderaterna för vilsenhet och otydlighet. Om partier håller på att hitta tillbaka till den konstruktiva liberal-konservatismen som tidigare varit partiets kännetecken finns det all anledning för samma personer att glädjas. Dessutom finns ett val att vinna.