Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: Sten Widell: Ryska tolken som blev Venjanskulla

Valentina Kraineva Eriksson har varit bosatt i storstäder runt om i världen. Hon föddes i Vitryssland 1939 och när kriget bröt ut fick hela familjen flytta till Mongoliet. 1946 var Valentina tillbaka i Ryssland och så småningom började hon studera, bland annat i Leningrad.

1956 kom hon till staden Orel 350 km söder om Moskva och nu är hon bosatt i Venjan, en ort som en gång kallats ”världens ände”.

Det var i Orel jag träffade Valentina första gången. Hon tolkade oss runt på engelska bland polischefer och borgmästare i staden. Då hade hon tidigare verkat som tolk i Rangoon i Burma på ett institut för teknologer.

I Orel var Valentina lärare i engelska på kulturinstitutet i staden och när den lilla grupp jag deltog i gästade Orel fick vi bland annat besöka polishögskolan. Efter rundvandring på skolan bjöd chefen in oss på sitt kontor serverade ett stort glas cognac. Jag förklarade genom Valentina att i Sverige åker man in om man är på lyset och går hem nykter. Här var det lite tvärt om.

Med i gruppen var gode vännen Kennet Eriksson från Venjan och för honom var Valentina något mycket mer än bara tolk. Det kom att visa sig en tid senare. När jag besöker Valentina en augustidag har hennes dotter Jekaterina och hennes man varit på besök i Venjan. De har återvänt till Paris där de är bosatta. Valentina gifte sig med Jekaterinas far 1968. Året efter omkom maken i en bilolycka med resultat att Jekaterina aldrig såg honom.

Efter att Kennet och Valentina haft en relation en längre tid bjöd han henne komma till Venjan år 2000. Hon kom och på den vägen är det. Paret gifte sig och Kennet var i sammanhanget beredd att adoptera Jekaterina. Det var okay för svenska myndigheter men ryssarna sa nej med motiveringen att man inte kan adoptera ett 30 år gammalt barn.

Kennet dog 2009 och Valentina blev änka för andra gången och nu ensam i Venjan.

- Vi hann i alla fall få fler lyckliga år tillsammans, intygar Valentina och tittar på ett fotografi med de båda tillsammans.

I Venjan har hon undervisat i engelskakurser och hon har även lärt ut tyska språket vid något tillfälle. När jag frågar hur livet löper utan Kennet blir svaret att hon odlar det jorden kan ge.

Hon är filatelist, även om utbudet krymper med all mailkonversation som tagit över hand. Valtentina visar ett häfte med Lasse Berghagens samlade dikter. Det är dikter av Tranströmer, Dagerman med flera och Valentina säger att det här häftet alltid följer med henne. Hon har även tecknat ner alla svenska ord som uttalas likadant i Ryssland. Allt nerskrivet i bokstavsordning.

– Jag har inga problem med den svenska grammatiken och det går problemfritt att läsa svenska böcker. Däremot är det fortfarande svårare med uttalet, säger hon och tillägger att anledningen till att hon behållit sitt ryska namn var att det kunde underlätta när hon och Kennet skulle besöka Ryssland.

– Jag har en syster i Moskva som är sjuklig och jag skulle vilja besöka henne men tror tyvärr inte det blir av. Annars lever jag mitt liv här i Venjan och är nöjd med tillvaron. När det blir långsamt tittar jag på fotografiet och pratar med Kennet. Det ger mig ro i själen, summerar Valentina.

Sten Widell