Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Politiskt ledarskap behövs

/

Ingen kan följa nyhetsflödet utan att överväldigas av den hotfulla internationella utvecklingen.

Annons

Politiska kriser har alltid kommit och gått. Men bredden och allvaret i alla kriser som nu sammanfaller i tiden är speciell – som en okontrollerad skogsbrand snabbt på väg att ringa in Europa.

Den arabiska våren övergick i flera länder till vad som ser ut att kunna bli ett mellanösterns trettioåriga krig.

Kalifatet som mardrömsorganisationen Islamiska staten har utropat i Syrien och Irak är på väg att i väster sprida sig även till Libyen med sikte på Italien.

Kriget i Ukraina, för ett krig är vad som pågår, eskalerar snabbt.

Även Sveriges närområde mörknar. Baltländerna fruktar att de står på tur.

I EU har Grekland i veckan avvisat ett bud som skulle givit fortsatt ekonomiskt stöd från unionen. Nu kan landet gå mot statsbankrutt.

Samtidigt i Sverige: judiska skolor bevakas av k-pistbeväpnad polis. Så att ingen mördar barnen.

En läsare av Civilisationernas kamp, Samuel Huntingtons omtalade bok om vart världen var på väg som utkom 1996, blir inte förvånad.

Boken förutspådde hur konfliktzonerna efter kalla krigets slut skulle flyttas till gränserna där de stora civilisationerna möts.

Gränser av det slag som delar det västra Ukraina med historiska rötter i Centraleuropa från det östra Ukraina och Krim med ryskortodoxa rötter. Eller som skiljer ortodoxa länder som Grekland och Rumänien från det katolsk-protestantiska övriga EU.

Det är skrämmande lätt att peka ut hur de politiska konstruktioner som nu rämnar har byggts ovanpå historiska förkastningssprickor.

Dagens konflikter har rötter som går svindlande lågt tillbaka. För IS-krigarna är det de allra tidigaste muslimska erövringskrigen på 600- och 700-talen som är en högst levande förebild.

Spänningen mellan ett Öst- och Västeuropa sträcker sig ända tillbaka till när den romerske kejsaren Diocletianus klöv imperiet i två delar.

Problemet med den mörka historiska bilden är att den visserligen är korrekt.

Genom mänsklighetens historia finns enorma centrifugala krafter – som drar isär, splittrar stora riken och vänder grupper mot varandra. Att hävda något annat är bara naivt.

Men, och det är viktigt, det är faktiskt inte heller den enda bilden. Varje steg i motsatt riktning har krävt mod och ansträngning. Det har krävt ledarskap. Allt har börjat som bräckliga byggen på förkastningssprickor.

Och ledarskap, det är bristvaran nu, i Sverige och i hela västvärlden.

För vem klarar balansen mellan att rakt och sanningsenligt kunna tala om de förfärande historiska krafter som nu är i rörelse, och samtidigt ändå orka sträva efter det sammanhållande?

Om valet står mellan uppgivna cyniker och glada drömmare är vi förlorade.

Annons