Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Oklart hur S ska uppnå den lägsta arbetslösheten i EU

Jobben är regeringens första löfte till folket och år 2020 ska vi ha EU:s lägsta arbetslöshet. Det löftet blir svårt att hålla.

Annons

Redan i dag arbetar 1,3 miljoner i antingen stat, landsting eller kommun. Samtidigt arbetar 3,2 miljoner i den privata sektorn.

Det innebär att drygt vart tredje jobb återfinns i offentlig sektor. I vissa kommuner är andelen så hög som vartannat jobb – eller mer. Den offentliga sektorn kan därför inte ensamt bära upp den svenska jobbpolitiken.

Det bör därför finnas ett samförstånd kring att jobbtillväxten måste komma i den privata sektorn och att företagens vilja att anställa måste öka. Det skulle krävas rent sovjetiska storleksambitioner för den offentliga sektorn om den ska skänka Sverige EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

En grundförutsättning är självfallet att företag växer, tjänar pengar, får in fler kunder och bestämmer sig för att försöka växa ännu mer. I det läget måste företaget sedan hitta rätt person, som kan lösa rätt uppgift och till rätt kostnad.

Tre grupper på arbetsmarknaden är svårast att matcha med företagens anställningsbehov. Därmed bör dessa tre prioriteras i jobbpolitiken. Det är unga, nyanlända invandrare och långtidsarbetslösa. Den låga anställningsbarheten beror på flera faktorer som ofta men inte alltid samverkar.

Det handlar om låg eller felaktig kompetens, ett svagt socialt nätverk och att man inte bor där jobben finns. Dessutom anställs man till en kostnad som är jämförbar med kostnaden att anställa någon som finns på rätt ort, har kompetens och rätt nätverk. Den låga anställningsbarheten kommer alltså till en för hög kostnad.

Vad kan då regeringen göra åt detta? Att minska kostnaden för att anställa unga människor har man börjat motverka med de höjda arbetsgivareavgifterna. Den uppgiften landar i stället på arbetsmarknadens parter.

Förhoppningsvis kan andra reformer utgöra smörjmedel i förhandlingarna mellan Svenskt näringsliv, LO och TCO i avtalsrörelsen. Jag tänker osökt på löftet om höjd A-kassa. Om arbetsmarknadspolitiken inte blir mer flexibel riskerar reformen att leda till högre arbetslöshet vilket förhoppningsvis strider mot regeringens intentioner. Tillsammans med höjda arbetsgivaravgifter blir det ett dubbelt misslyckande – om målet är fler i jobb.

Det är svårt att från politiskt håll kompensera för bristande nätverk. Däremot bör regeringen ta tag i utbildningspolitiken. Problemet är att signaler från S och MP tyder på att man vill satsa på mängd - fler studenter i allmänhet - snarare än utbildningar man vet näringslivet efterfrågar.

Bostäder blir en svår nöt att knäcka. Bostadsministern har hittills inte lyft ett finger för fler (billiga) bostäder som dessa tre grupper har råd med. I stället tycks hans engagemang inrikta sig på att förbättra villkoren för de hyresgäster som redan har en bostad.

Summa summarum är det med oklar riktning regeringen för sin jobbpolitik mot EU:s lägsta arbetslöshet. Det är därför med pessimism som ledarredaktionen inväntar den kommande höstbudgeten.

Annons