Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Nästan ingen journalist granskade flyktingkostnaderna före Reinfeldts öppna-hjärtan-tal

Annons

I veckan utbröt offentligt rabalder eftersom den tidigare kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) uttryckt skepsis kring huruvida medier bevakar invandringsfrågor på ett sakligt sätt.

Det kan inte sägas vara någon våldsamt exotisk tanke.

När SOM-institutet ställde frågan år 2011 instämde 50 procent med påståendet att svenska medier inte berättar sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring. Två år senare hade misstron ökat en aning till 52 procent.

Att många delar en uppfattning gör den varken mer eller mindre sann. Men det väcker oundvikligen frågan om varför misstron är så till den grad utbredd.

Att en möjlig förklaring trots allt skulle kunna ligga i rapporteringen tycks vara en för tidningsredaktörer så motbjudande tanke att man vrider sig inför att ens snudda vid den.

Det vore klokt med viss ödmjukhet.

Som Patrik Kronqvist påpekar i Expressen (24/3) brukar mediekritik normalt ses som något progressivt, men just här har det tvärtom blivit politiskt kätteri.

"Tss, vilken nyhet är det som skulle ha blivit mörklagd då?", lyder den hånfulla motfrågan. "Pågår hemlig svartlistning där farliga telegram centralt placeras i giftskåpet av någon politisk kommissarie?"

Som om misstron måste bottna i någon vrickad konspirationsteori.

Tendenser i nyhetsbevakning fungerar knappast särskilt annorlunda än andra beteendetendenser: fenomen som uppträder på marginalen, inte entydiga lagbundenheter utan mer som en svag lutning på spelplanen.

Det som kunde blivit en huvudartikel blir lite oftare en notis, det som kunde väckt en följdfråga blir lite oftare förbisett. Sådana benägenheter är svåra att upptäcka – i synnerhet hos sig själv.

Hur kan det se ut i praktiken? Rapporteringen om de ökande migrationskostnaderna under valrörelsen 2014 är ett intressant exempel.

Migrationsverkets prognos släpptes i juli och kostnadsökningarna väckte ingen större uppmärksamhet. Det var först senare som en ledarskribent på SvD, Sanna Rayman (och här är det på sin plats att upplysa att hon också är livskamrat med mig), hemkommen från semestern satte sig med en miniräknare och utförde det som borde varit en självklar åtgärd Dag 1 för varje kompetent reporter.

Hon summerade kostnadsökningarna till svindlande 48 miljarder kronor. En bomb i valrörelsen. Tre dagar senare gick Reinfeldt upp på scenen och öppnade sitt hjärta.

När siffran väl var ute blev den genast uppmärksammad och efter det kostnadsgranskas alla Migrationsverkets prognoser.

Men varför krävdes det först att en ledarskribent flera veckor i efterhand skulle göra en reporters jobb? Nej då, det var ingen konspiration, men knappast en ren slump.

Det saknas inte skäl för media att inta en mer prövande och självkritisk inställning än den som synts de senaste dagarna.